Har Evin Rubar gjort det igen?

Året var 2005 och den politiskt korrekta radikalfeminismen var dogm i lilla landet lagom.

Det var en tid då oskyldiga män kastades i fängelse för sexualbrott, då kvinnojourer sprang runt i skolorna och tränade flickor till att sparka testiklar och sticka ut ögonen på påflugna pojkar och det var en tid då män som sökte jobb på dagis fick lämna in utdrag ur straffregistret på att de inte var pedofiler.

Mycket av detta gäller fortfarande, men efter att Evin Rubar lyssnat till Roksordföranden Ireen von Wachenfeldts ”män är djur” och blivit hotad av perssonregeringens jämställdhetssamordnare Gunilla Ekberg, så hände det faktiskt något.

Plötsligt fick man diskutera, ha en annan åsikt; ja rent av kritisera feminismen.

Den tidigare så förbjudna åsikten, att statens radikalfeminister var ett gäng tokiga tanter med omotiverade subventioner från samhället, började plötsligt ifrågasättas. Och så var knappast fallet innan dokumentären Könskriget, som den hette, hade sänts. Då var alla vi som tyckt något åt det hållet ”sexister”.

Fram till i veckan gällde samma sak med alla som hade en åsikt om den pågående islamiseringen. Alla som tyckte det var lite märkligt att just islamisterna skulle få föra upp egna friskolor, ha könssegregerad simundervisning, få dispens av länstyrelsen för att få gifta bort underåriga döttrar, få skära sina småpojkar i pitten etc – alla vi var ständigt ”islamofober”. Och förmodligen lär vi få vara det ett tag till.

Den 3 juli 2009 kom en dom i högsta domstolen. SvDs ingress blev Våldtäktsdomar rivs upp av HD – ord mot ord räcker inte. 20 år av feministiska justitiemord – ett antal med självmord som följd – hade fått sitt slut. Opinionen hade vänt och HD hade ändrat praxis.

Pedofilhysterin på våra dagis må finnas kvar, och en och annan man lär fortfarande bli dömd för våldtäkt trots att han är oskyldig. Men den fullständigt galna tiden är över.

Och år 2005, när över 2 miljoner svenskar hörde Wachenfeldt säga ”män är djur” på bästa sändningstid, så började man ana att vinden skulle vända och att galenskaperna nån gång skulle få ett slut.

Det är möjligt att det fortfarande kommer finnas en och annan källarmoské i Malmö om 5 år. Och det är möjligt att det där kommer att predikas en och annan sak som strider mot den svenska värdegrunden. Men det ska vi vara tacksamma för, det är yttrandefrihet och religionsfrihet när den utövas som bäst och fullt normalt i en demokrati.

Vad som däremot inte är normalt är att moskéfolket inte får kritiseras och debatteras. Men om fem år känns det onekligen som att det kommer att gå – utan att man blir kallad islamofob.

Och förhoppningsvis kan vi då minnas den där grå söndagkvällen i december 2009, när Evin Rubar vände vinden igen.

LEDARREDAKTIONEN

(Förutom Helle Klein för idag är det tyvärr hon som är sjukskriven)

Ursprungsartikel
Källa: Fria Tider (importerat inlägg)