-
Nu är det absolut inte avgjort en gång för alla att Zlatan faktiskt slutar i landslaget, men om han väljer att göra det tycker jag inte det finns skäl till förvåning. För varför skulle han fortsätta spela i ett landslag med minimala medaljchanser i stora mästerskap när han istället kan kämpa om den spanska ligatiteln och Champions League-seger med Barcelona? För att han älskar Sverige och upplever det som en ära att dra på sig landslagströjan? Nja...
Nu vet jag förstås inte vad Zlatan innerst inne känner för Sverige eller om det är sant som kvällspressen skrivit att han från början hellre ville spela för det bosniska landslaget, men rent generellt finner jag det befängt att tro att alla som växer upp till goda fotbollsspelare i det mångkulturella Sverige har något särskilt intresse av det svenska landslaget. Det vill säga, annat än som ett skyltfönster gentemot proffsklubbarna, som en bekräftelse eller för att få spela i EM och VM. Det är helt enkelt inte logiskt för invandrarungdomar att ha samma känslor för det svenska landslaget som vi etniska svenskar ofta har. Deras anknytning till Sverige är ju begränsad och för det mesta betydligt mer praktiskt än känslomässigt betingad, vilket lätt gör den provisorisk. Att många invandrare rent av ser ner på det svenska är väl belagt. (Detta hindrar självklart inte att det finns enstaka invandrare, kanske inte helt få, som hyser betydligt varmare känslor för Sverige än vad genomsnittssvensken gör.)
Med andra ord tror jag att vi i framtiden kommer att se fler svenska fotbollsspelare med invandrarbakgrund som visar måttligt intresse för spel i landslaget efter att de uppnått stora framgångar utomlands. Åtminstone så länge inte landslaget är med och slåss om medaljerna i EM och VM.
-
Ursprungsartikel
Källa: Kulturkrig (importerat inlägg)
onsdag 11 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar