Politiker har svårt att stå för sina egna beslut

Nyligen beslutade Folkpartiet på sitt landsmöte att gömda ska ha samma rätt till vård som asylsökande har. Nytt i Fp-linjen är också att vården ska bli en "skyddad zon", vilket betyder att anställda inom sjukvården ska förbjudas att anmäla vårdsökande illegala utlänningar till polisen eller att föra vidare information om dem till myndigheter.

Sanna Rayman skriver idag på ledarsidan på Svenska Dagbladet:

Om lagstiftaren ogillar resultatet av gällande lagstiftning, löser man inte det problemet genom att försöka göra det enklare att inrätta ett liv utanför lagen. Att förespråka linjer och lagar som går stick i stäv med varandra är ogenomtänkt.

I den borgerliga alliansen är det nu endast moderaterna som inte förespråkar att illegala migranter som tänker fortsätta gömma sig för myndigheterna, har rätt till vård. Ofta hävdas denna rätt med hänvisning till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilka innehåller rätten till vård, om rätten till vård i FN deklarationen innebär att det är ett annat lands skattebetalare som skall bekosta illegala invandrares sjukvård har Fria Nyheter inga uppgifter på.

Gruppen illegala migranter (”gömda/papperslösa”) är före detta asylsökande som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd samt personer som inte sökt uppehållstillstånd och fått sin sak prövad. De är ålagda att lämna landet men väljer istället att gå under jorden.

En lagstiftande rättstat måste skapa fungerande principer, och då bör man tänka till innan man lutar sig mot just rätten till sjukvård. Detsamma gäller frågan om barn till illegala invandrares rätt till skolgång. Även här åberopas FN-deklarationen, men det är inte rätt sätt att angripa frågan.

Sanna Rayman skriver att dilemmat handlar snarare om ett vanligt politiskt problem:

Lagstiftarnas ovilja att stå för sin politik. Vad vi har är ett antal regerande och lagstiftande partier som beslutar om regler för asyl- och invandring, men som obekvämas av resultatet av dessa regler. För att lindra samvetet föreslår dessa lagstiftare att välfärd ska omfatta även de gömda. Den inkonsekvensen vill Fp nu toppa med att – genom förbud – se till så att lagstiftarna slipper höra talas om det hela.

Det är inte en fråga om rädsla för någon "välfärdsturism". Den svenska vården håller förvisso god kvalitet, men flyktingar kommer knappast hit för vårdens skull – de kommer för sin egen.

Men, genom att skapa rätt till vård och skolgång skapas en offentlig sanktionering av ett liv utanför lagen, ett liv med foten halvvägs inne – men händerna bakbundna. Man ges tillgång till välfärden och möjligheten till fackmedlemskapet, men förvägras lik förbannat uppehållstillståndet. Detta undergräver asyl- och invandringspolitiken bakvägen. Kanhända är det inte syftet, men att hävda att gömda har rätt till nästan allt som medborgaren har ligger rätt nära att argumentera för en fri invandring. Det är förvisso en legitim hållning, men en förvirrande krock föreligger: - Inget alliansparti förespråkar fri och oreglerad invandring i sitt partiprogram.

Det är inte längesen den nuvarande politiken på området reformerades, men den är är lika problematiserad och utbuad som den gamla och kritiken kommer från de folkvalda som infört den.

En förklaring är sannolikt att många politikers tålighet är låg. Ställd inför ett ömmande fall och en uppfordrande journalist börjar vilken riksdagsledamot som helst stamma om att Migrationsdomstolen inte har förstått "lagstiftarens intentioner". Ty intentionen var förstås att alla skulle bli glada och lyckliga. Det är förvisso ett mycket berömvärt mål, men ett lite större helhetsgrepp krävs från den som styr landet.

SvD – När man inte vill stå för sin egen politik

Ursprungsartikel
Källa: Fria Nyheter (importerat inlägg)