Är detta den ultimata jämställdheten?
Har vi blivit för jämställda i Sverige, frågar Aftonbladets kvinnoredaktion Wendela i en artikel (här). Artikeln hänvisar till resonemanget efter Anna Ankas famösa uttalanden, och säger att ”Anna Anka bara sa det som många svenskar tänker”.
Själv tycker jag att jämställdhet aldrig kan gå för långt. Inte i sin rätta bemärkelse – att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Jag brinner för jämställdhet.
Problemet i Sverige är att jämställdhet getts en annan (och felaktig) innebörd, där alla ska tvingas vara likadana. Könen sägs vara en social konstruktion. Det ska vara 50/50-fördelning överallt, till och med i varenda brandbil. Och om människorna (kvinnor OCH män) inte vill – ja då får man tvinga dem…
Det är fel, det är omöjligt att lyckas med, och försöken gör människor olyckliga. Jämställdhet är inte statistik.Vi måste ha respekt för att män och kvinnor gör lite olika livsprioriteringar, eftersom könen är skapta lite olika. Det i sin tur har sin grund i att artens överlevnad i den kärva forntiden underlättades av en viss specialisering, en viss arbetsuppdelning. Feministerna må skrika sig fördärvade av upprördhet över att det är så, men de kan inte förändra verkligheten.
Låt människor vara ifred. Låt dem göra som de vill. Bara alla har samma rättigheter och skyldigheter! Det är jämställdhet!
Ursprungsartikel
Källa: GenusNytt (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar