Fotbollsspelaren Henrik Rydström har på sin blogg i denna tidning uppmärksammat mig och mina åsikter i den stora fråga som brukar kallas "invandringspolitik", trots att jag inte på flera år yttrat mig i dessa ämnen. Trots hafsig läsning tar han sig friheten att kalla mig "gubbjävel", vilket också Rydström kommer att bli, fortare än han anar. Hans lilla älskvärdhet vill jag returnera genom att beteckna honom som ett tomtebloss som sprakar till en stund. Trots sitt påhopp säger han sig vara motståndare till all slags diskriminering, däribland åldersdiskriminering. Logik är inte hans grej, således. Nu läser jag ännu ett uttalande som lyder:"Det mångkulturella i sig kan aldrig vara ett problem. Det är bara vår inställning till det som kan vara ett problem. Eller rättare sagt, människor som Anders Johansson och den otäcka syn de står för". Jag antar att Rydström menar "människosyn" och inte synfel? Han avslutar med att säga att han tar ställning "Så in i helvete". Argumenten är ersatta av invektiv på en primalskrinivå. Rydströms stilkonst är en sällsam mix av gorilla vid dörren på en krog, och äppelkäck moralist med pekpinnar. I den senare rollen kan han påminna om en Baden-Powells och dennes råd i boken "Scouting for boys". I stället för klartext väljer han uttryck som "brunstiga råbockar" och annat.
Är Henrik Rydström en godare människa med ett mera demokratiskt sinnelag än Anders Johansson? Den saken överlåter jag åt läsarna att avgöra.
Här konstaterar jag att Sverige under flera decennier framträtt som det mest invandringsliberala landet i världen, unikt genom stora kvoter och genom att sällan avvisa migranter. I dag har invandringen nått sådan omfattning att man med en lätt glidning i begreppen kan påstå att Sverige är det enda land i världen som frivilligt bekostar sin egen kolonisering. Det existerar inte en enda opinionsundersökning som förespråkar denna utveckling. "Nu har vi kommit till ett stadium där vi måste välja mellan mångkultur eller välfärd". Det påståendet tillhör en socialdemokratisk politiker i Holland men äger än större relevans i Sverige (P1 2009-10-22). Ett svalg är befäst mellan folk och dess representanter i form av så kallade intellektuella, journalister och politiker.
Ordet "hedersmord" kastar en blixtbelysning över den saken. En journalist med intresse för ordens valörer borde självklart resonera så här: det kan aldrig någonsin vara hedervärt att mörda sina kvinnor. I Norden kallas sådant sedan urminnes tider för nidingsdåd. Och det ska det heta i fortsättningen också. FN varnade oss redan på 1980-talet för att tunna ut flyktingbegreppet. Av de migranter som sökt sig till Sverige har endast några få procent haft flyktingstatus. Jag hyste en förhoppning om att den så kallade Alliansen skulle, som det heter, börja ta i de här frågorna. Så blev det inte, tvärtom.
Aldrig har invandringen varit så stor – i runda tal 100 000 invandrare har under de borgerligas tid varje år beviljats uppehållstillstånd, det vill säga tre städer av Landskronas storlek.
Folkpartiet har förstås gått i spetsen, liksom den tongivande falangen av nyliberala inom Moderata Samlingspartiet. De har funnit varandra, om än med skilda motiv: de förra är godare än spunnet socker, de senare odlar myten om den stora friheten, denna usla ideologi där friheten blir självändamål och förvandlas till ren egoism. Jag tycker hjärtligt illa om båda. Min farfar var Folkpartistisk politiker och så "god" att han hellre stoppade pengar i fattigbössan än gav sina söner tillräckligt med mat. I hans fall ett sätt att hävda sig i närvaro av präst och storbönder i den församling han verkade som folkskollärare med urusel lön som knappast räckte till för sex barn. Dagens Folkparti gör något liknande: man deltar i sänkningen av de gamlas pensioner, men låter alla bidrag till invandrare kvarstå ograverade. Samtidigt förespråkar man fri invandring!
Var i världen finns sådana politiker utanför Sverige? Att man i de fattiga staterna får minst tio gånger mer för våra pengar är ett argument som studsar mot den politiska korrektheten. Därför misstror jag djupt det humanistiska sinnelaget hos våra politiker.
Samlevnaden med främmande kulturer är aldrig okomplicerad. Alldeles avgjort är den enorma invandringen, som dessutom snarast tenderar att öka, en ödesfråga för vårt land. När framtiden ska se tillbaka på det som hände i vår tid, medan situationen ännu möjligen var hanterlig, ska den konstatera att majoriteten av den svenska journalistkåren inte bara teg utan dessutom hänsynslöst förföljde de personer som ville väcka debatt. I ett läge där de svenska kommunernas ekonomi ofta är så dåliga att de skulle anses konkursfärdiga, om de tvingades agera på marknaden, ökar inflödet av människor som måste ha sin försörjning av allmänna medel. Sverige påtar sig därmed en försörjningsbörda som redan inom några år ska visa sig nästan omöjlig att bära, och i praktiken rasera det som finns kvar av den offentliga sektorns omsorgssamhälle. På kortare tid än vi kan ana kommer det svenska sekulära samhället med dess mödosamma landvinningar där socialdemokratin en gång spelade en så betydelsefull roll att sättas på svåra och hopplösa prov. Det behövs en regering som ägnar sig åt den verklighet som finns bakom alla skenheliga proklamationer, vilket inkluderar en human invandringspolitik. Till politikerna vill jag säga: Sluta att vara så förbannat goda på andras bekostnad!
Anders Johansson
författare, Kalmar
Ursprungsartikel
Källa: Thoralf Alfsson (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar