Mehdi Ghezali, Munir Awad, Safia Benaouda och den tvååriga pojken har nu återkommit till Sverige från sin turistresa i de oländiga (för att inte säga olagliga) delarna av Pakistan. Det är ingen idé att dryfta om vad som föregått frisläppandet eller gripandet. Saknas bevis så släpps man, så fungerar det i alla rättsstater och t.o.m. i en del tveksamma rättsstater. Så SKALL det fungera i en rättsstat är det väl bäst att tillägga. Dessutom är väl den Pakistanska regeringen rätt säker på att slippa turistresor från denna illustra samling i fortsättningen får man förmoda. Den artikel i SvD som berättar om hemkomsten för Ghezali och hans följe får SÄPO nästan ursäkta sig för att de samtalat med följet och dessutom varit de första som samtalat med dem. Så här står det i SvD när SÄPO:s man intervjuas.
- Vi ville höra deras bild av vad som har hänt. Anledningen att vi mötte upp dem på Arlanda direkt var att vi av praktiska skäl tyckte att det var den smidigaste och enklaste lösningen, säger Patrik Peter, pressekreterare på Säpo.
Smidigast och enklaste lösningen? Absolut ingen tror väl på det. Självklart skall SÄPO prata med dem, självklart skall de vara först att prata med dem också. Detta är inget konstigt för "verklighetens folk" som det har talats om i media på sistone, och som jag inte kan låta bli att dra en liten parallell på här. Vad skulle vi annars ha SÄPO till? Varför måste SÄPO ge detta lite lismande intryck och nästan ursäkta sig för att de gör sitt jobb? Jo för att de som styr vår media och det övriga samhälliga samtalet inte hör till det vi slarvigt kallar "verklighetens folk".
Man skulle kunna göra hur många sådana här exempel som helst på vad som skiljer de flesta löntagare och "vanliga" människor i detta land från medlemmar i den mediala, kulturella och politiska elit vi har. Man skulle kunna ta klarare exempel än detta varje dag året runt för att åskådliggöra skillnaden, detta var väl ett ganska dåligt exempel egentligen. Ändå så sätter de som tillhör dessa eliter upp ett lika förvånat ansiktsuttryck varje gång frågan kommer på tal. Om inte annat så är det hela rätt komiskt, denna låtsasförvåning som för tankarna till ett barn som förnekar att han just tjuvrökt samtidigt som det brinner i fickan.
Man skulle kunna göra hur många sådana här exempel som helst på vad som skiljer de flesta löntagare och "vanliga" människor i detta land från medlemmar i den mediala, kulturella och politiska elit vi har. Man skulle kunna ta klarare exempel än detta varje dag året runt för att åskådliggöra skillnaden, detta var väl ett ganska dåligt exempel egentligen. Ändå så sätter de som tillhör dessa eliter upp ett lika förvånat ansiktsuttryck varje gång frågan kommer på tal. Om inte annat så är det hela rätt komiskt, denna låtsasförvåning som för tankarna till ett barn som förnekar att han just tjuvrökt samtidigt som det brinner i fickan.
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar