Nätverk mot politisk korrekthet: Vad är sanning och vad är lögn, ni får avgöra.

Sanningen om de apatiska barnen

Journalisten Gellert Tamas visar en sida av Sverige som vi helst inte vill kännas vid. Den prisbelönta grävande journalisten Gellert Tamas har blivit känd för starka skildringar av samhällets mörka sidor. Nu kommer han ut med en ny bok, om de apatiska flyktingbarnen som avvisas ur Sverige.
– Det är nog den bok som har berört mig mest hittills, säger han.

Vems sanning? Tamas sanningen? Hur ska jag veta att det Tamas skriver är sanning? Hur ska jag veta att det Tamas skriver inte är floskler?

Detta var sanning den 10 november 2008:

Elisabet Höglund: Därför slutade jag på Aktuellt

Mellan 2003 och 2006 behandlades 424 apatiska flyktingbarn i Sverige. Märkligt nog kom hela 85% av barnen kom från f.d. sovjetrepubliker som Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan och Kazakstan samt från Kosovo och Serbien/Montenegro i forna Jugoslavien. Det handlade framförallt om minoritetsgrupper som romer och uigurer.

Flyktingar från dessa länder ansågs inte ha asylskäl i Sverige, eftersom länderna inte längre befann sig i krig. Den enda möjligheten att få asyl var på rent humanitära grunder.

En lång rad märkliga iakttagelser gjordes:

1. De asylsökande barnen gick in i sitt apatiska tillstånd direkt efter det att familjerna fått avslag på sina asylansökningar.
2. De sjuka barnen blev i flertalet fall friska, så fort föräldrarna beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.
3. Fenomenet uppgivenhetssyndrom bland flyktingbarn var helt okänt i länder utanför Norden (läs Sverige).
4. Det mycket stora antalet apatiska flyktingbarn.
5. Epidemin följde hela tiden samma mönster.
6. Flertalet familjer saknade identitetshandlingar, något som gjorde, att ingen visste, om de apatiska barnen var föräldrarnas biologiska barn eller ej. DNA-prover fick inte tas, eftersom det ansågs integritetskränkande.

De så kallade ”snälla” grupperna i debatten, bland annat barnläkarna, vägrade se dessa omständigheter, vägrade inse, att det kanske låg en hund begraven någonstans.
När andra läkare, sociologer och vårdpersonal försökte ge en avvikande bild, förlöjligades de, förtegs eller beskrevs som invandrarhatare och rasister. Det här var något av det mest obehagliga jag upplevt i Sverige.

Själv arbetade jag på den tiden på SVT:s Aktuellt, en redaktion, som drev en närmast kampanjliknande och okritisk journalistik kring de apatiska barnen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, när jag insåg, att det inte gick att föra en sansad diskussion på redaktionen om hur det här fenomenet skulle bevakas. Det blev därför ett av skälen till att jag senare sökte mig därifrån och började arbeta på Rapport igen.

Kära före detta kollegor på Aktuellt: För mitt samvetes skull är jag tvungen att berätta detta.
Och så till alla berörda: Gör inte om misstagen från förra gången. Ljug inte. Våga ifrågasätta. Det tjänar inte minst dessa utsatta barn på.

Så vems sanning ska vi lita på? Ändras sanningen efter hur svensk media vill presentera den? Är det slut på snyfthistorier hos aftonblaskan så att de måste ta fram ett säkert kort ”De apatiska flyktingbarnen” Sanningen är inte så enkel, men om vi skulle tro att allt som skrevs i svensk media och då speciellt i aftonblaskan utan att ifrågasätta då hade vi varit illa ute.

Vi vet alla att aftonblaskans första och främst uppgift är att ljuga för det svenska folket! Vi vet också att aftonblaskan hellre säljer porrannonser än annonser till demokratiska partier som Sverigedemokraterna! Och sist men inte minst, så vet vi att aftonblaskan är en vänsterextremistisk högborg!

Dragan Klaric