Vad är det för samhälle vi bygg åt oss?

Jag tycker om att cykla om somrarna, ibland har jag cyklat genom storskogarna vid Gladökvarn och vidare till Länna och Vidja. Mitt i storskogen ungefär vid Gladökvarn går en smal traktorväg som är helt underbar att cykla. Det är oftast väldigt långt till närmaste människa och det enda som hörs är naturens egna läten. Vid denna traktorväg upptäckte jag för några år sedan en liten stuga. Den såg gammal och förfallen ut men ändå hade den en viss charm. Den såg dessutom ut att vara gammal och ha anor från svunna tider. Jag greps av en oförklarlig kärlek till detta hus som låg mitt i den svenska "urskogen". För ett par år sedan när jag cyklade förbi den lilla stugan såg jag att den upprustats och snyggats till, jag skäms inte för att tala om att hjärtat tog ett glädjeskutt under bröstet. Det satt också ett emblem vid dörren som visade att en motorcykelklubb tagit den lilla stugan under sina vingars beskydd.

I dag läser jag med sorg i hjärtat att den lilla stugan (från 1740 visade det sig) ute i storskogen brunnit ned. Brandorsaken är inte klarlagd vad jag vet ännu, men min första reaktion var att någon satt eld på stugan med flit. Den låg så till att den var helt oskyddad och vem som än ville skulle ha en hel natt på sig att göra precis vad den ville därute i obygden. Vi håller ändå tummarna för att brandorsaken var naturlig denna gång.

Oavsett hur denna brand startade så lever vi i ett samhälle där skolor, polisbilar, butiker och andra saker brinner med jämna mellanrum. Allt som är oskyddat brinner med en kuslig regelbundenhet. Vår historia brinner också upp med skolor och butiker, på Gärdet brann en gammal ek upp som såg dagens ljus på medeltiden. Brinner våra historiska minnesmärken inte upp skall det anläggas en stormarknad eller en "upplevelsepark" som skövlar vår historia, ofta med motivationen att det skapas några jobb.

Ekonomiskt har vi det bra, de som har någorlunda bra jobb har det t.o.m. mycket bra. Vi har mobiltelefoner, bilar och datorer som får oss att känna oss rika. Vi lever i ett betydligt otryggare samhälle än fordom dock. Sammanhållningen och känslan av samhällelig gemenskap har försvunnit. Vi upplever inte längre att vi bygger vårt samhälle gemensamt med gemensamma intressen, att vi alla arbetar mot samma mål.

Vi arbetar faktiskt inte längre mot samma mål, vi har faktiskt inte längre den gemenskap vi fordom hade. Vi som tänker på andra värden än mobiltelefoner och bilar som livets högsta mål, vi som vill återskapa den gemenskap och något av den trygghet vi fordom hade, kallas "främlingsfientliga" och skall "isoleras" till varje pris. Klyftorna och motsättningarna mellan olika grupper i samhället blir därigenom definitiv. Vi som vill att samhället byggs med andra mål och värderingar än "fri rörlighet" och globalisering" framställs plötsligt som "onda", ofta med någon slags fobi som t.ex. xenofobi eller homofobi.

Det är inte bara Rosengård som brinner, hela vårt samhälle brinner på ett symboliskt plan. Ja inte bara på ett symboliskt plan utan i låg skala även bokstavligt. Är detta verkligen det samhälle vi vill lämna över till våra barn och barnbarn? Är det detta samhälle som våra förfäder hade som vision om när de slet och släpade hela livet? Är det verkligen så här vi vill ha det, innerst inne?

http://robsten.blogspot.com/

Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)