Jag brukar inte skriva om enskilda händelser eller artister nuförtiden, men jag kan inte låta bli att reagera på Sahlins artikel på Newsmill om Jacksons död. Den är märklig, Sahlins slutsatser är märkliga, hennes påståenden om Jackson förefaller obekanta för mig. Man undrar om Sahlin och vi andra (i alla fall jag) lever på samma planet. Det är slafsigheten i analysen av Jackson som egentligen är intressant. Är detta en analys värdig en partiledare och eventuell statsminister? Så här skriver Sahlin på Newsmill.
Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är anorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det.
Förutom stavfelet undrar man om Sahlin skriver om Sverigedemokraterna eller Michael Jackson. Det var Jacksons egen känsla av att inte passa in, med en massa märkliga operationer som följd, som gjorde honom, ähum... en smula unik. Vidare i artikeln står det.
Mannen som så många älskade att hata - eller mannen som så många hatade att älska. Jag vet att många såg honom som ett freak. Men jag känner mig säker på att Jackson betraktade hysterin runt honom med samma förundran och såg oss andra som freaks som inte ville ge honom en chans. Inte någon gång. Jag vet inte vad som är sanning eller lögn om alla underliga saker och anklagelser i hans liv. Och det tänker jag inte alls på idag.
Ingen artist blir väl älskad av alla. Med tanke på pedofilanklagelserna och hans lite märkliga operationer tycker jag nog Jackson kom undan relativt lätt. Vem kan begära att bli älskad av precis alla, det är ett orimligt krav. Sedan har Jacksons skivor sålt väldigt bra. Thriller är den skiva som sålt mest av alla någonsin. Kan man begära så mycket mer? Jag vill också säga att "Thriller" är en väldigt bra skiva. När den kom var den t.o.m. banbrytande. Vidare i artikeln.
Fick han någon barndom alls? Är det konstigt om han inte ville växa upp? Är det märkligt om han ville konstruera en värld av godis, karuseller och fantasi?
Just här ger jag Sahlin godkänt, t.o.m. håller med henne. Sedan blir det värre, mycket värre.
Jag har, som så många andra, en märklig känsla av samhörighet och respekt för honom. Att vara älskad. Att bli hatad. Att bli älskad igen. Att åter vara hatad. Och riskera att tappa bort sig själv på vägen. Han verkar inte heller ha blivit bitter. Men isolerad. Konstigt? Inte.
Det som är konstigt är Sahlins sätt att uttrycka sig och hennes tankegångar. Läser hon detta igen tror jag t.o.m. hon ångrar sig och önskar hon aldrig skrev dessa rader. Jag kan i.o.f.s. föreställa mig vad hon menar. Vidare i artikeln står det.
Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är annorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det.
Ja just det Sahlin, skulle inte Sverigedemokraterna passa in där också lite grand? Du har väl inte visat de här känslorna av "gillande och kärlek" så mycket hitintills, med de kommer kanske, vi får se.
Jag har själv sett Jackson som populär och älskad av en stor publik. Många vände sig emot Jackson när pedofilanklagelserna kom mot honom. Vi får hoppas att Sahlin ändå inte försvarar pedofili, vilket jag inte tror hon gör. Den som var missnöjd med Michael Jackson var Jackson själv. Han accepterade inte och var inte stolt över sitt ursprung, det var hans stora tragedi. Tvärtemot Sahlin tror jag Jacksons stora fiende var han själv, inte en oförstående allmänhet.
Artikel Newsmill
http://robsten.blogspot.com/
Ursprungsartikel:
http://robsten.blogspot.com/2009/07/men-snalla-mona.html
Källa: Robsten blog (medlem)
1 kommentar:
Jag tror banne mig att jag håller med på i stort sett allt du skrev. Jag har själv ingen speciell relation till Michael Jackson men jag tycker att han var en mycket duktig entertainer, att döma av det lilla jag sett och hört av honom. Jag har svårt att riktigt se honom som vuxen och har nog mest tyckt synd om honom.
Skicka en kommentar