Lösningen på problemet enligt Johansson Heinö skulle vara att vi tillsammans bygger en ny politisk identitet som rymmer olika nationella identiteter. Något måste vi samsas om, känna gemensam delaktighet i, men att omskola invandrare till att bli svenskar går inte. Varför ska en kurd som flytt Turkiet på grund av att han inte vill omskola sig till turk plötsligt istället bli svensk? frågar sig författaren träffande. Låt istället samhörighetskänslan ligga på det politiska planet. Låt folk kalla sig för svensk-irakier eller svensk-libaneser, för att visa samhörighet men ändå samtidigt en bevarad urspunglig identitet.
Onekligen är Johansson Heinö något väsentligt på spåret. Mångfaldspolitiken har varit naiv, och skapat splittring och misstänksamhet istället för det mångkulturella smörgåsbord som utlovats. Frågan är dock varför vi inte skulle kunna ta ytterligare ett steg mot en ny samlande nationell identitet för Sverige. Johansson Heinö nöjer sig med att tala om samhörighetskänsla när det gäller den politiska sfären, men frågan är om den inte också bör utsträckas till den kulturella. Det är känslan av gemenskap och förmågan att förstå varandra genom en delad social kultur som gör att vi håller ihop och litar på varandra.
Johansson Heinös alternativ verkar onekligen likt Habermas "konstitutionella patriotism". Men Olsson menar att det kanske inte räcker med en politisk gemenskap, utan att det därutöver behövs en kulturell gemenskap. Här går skiljelinjen också i den internationella debatten om vad som behövs för att hålla samman ett land.
Ursprungsartikel:
http://integrationsbloggen.blogspot.com/2009/07/behovet-av-en-ny-politisk-identitet.html
Källa: Integrationsbloggen (importerad blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar