Nätverk mot politisk korrekthet: Genusperspektiv på segling i Grekland

Hej alla! Nu är jag tillbaka efter två veckors segling i den grekiska övärlden. Det har varit underbart. Dessutom har det gett nytt underlag för funderingar kring genusfrågan – på flera sätt.

Låg mig börja med landgångarna. I Medelhavet backar man in till kajen, och lägger en landgång mellan båtens akter och kajen. Väldigt bra, har jag börjat tycka nu när jag vant mig. Dessutom upptäckte jag intressant nog att det finns genusaspekter på landgångar.

En landgång är en helt vanlig planka, ca 25 cm bred, som överbryggar de 1 – 1,5 meter av vatten som finns mellan båten och kajen. Så gott som alla seglare tar några snabba och resoluta steg och så är landgången passerad. Men tre gånger såg jag seglare som verkade dödsförskräckta av tanken på att gå över landgången. Dessa tre stod och tvekade länge, väntade på hjälp tills hjälp kom, fick en hand utsträckt till sig, tog krampaktigt handen, fortsatte att uppbåda allt mod som fanns i kroppen (efter vad det såg ut som), och tog så till slut de kritiska stegen över. De som uppvisade detta tillvägagångssätt var alla kvinnor.

Detta bevisar naturligtvis ingenting, rent vetenskapligt. Det kan vara en ren slump att jag inte såg någon man bete sig på det viset. Men tänk om det inte var någon slump? Tänk om det finns något i de kvinnliga generna som gör att denna rädsla blir överrepresenterad (de individuella variationerna är förstås stora)? I så fall, och det är nu det börjar bli riktigt intressant, kan man undra om det finns något samband mellan denna kvinnliga landgångsrädsla och andra företeelser i samhället. Såsom karriär och lön.

Ifall kvinnor i genomsnitt bara är lite mera rädda av sig än män, hur påverkas då det statistiska utfallet när det gäller framgång i karriären (med åtföljande framgångar i löneutvecklingen) för de två könskollektiven? Mod och framåtanda är väl egenskaper av stor betydelse för den som vill göra karriär och bli chef? Liksom när det gäller att starta eget företag? Man bör komma ihåg att en liten genomsnittlig skillnad blir väldigt tydlig när de grupper som jämförs är stora.

Den första veckan seglade vi med en inhyrd professionell skeppare. Han har seglat som skeppare med mängder av svenskar i olika länder, och han hade saker att berätta som är av stort intresse för oss som är intresserade av genusfrågan. Skepparen och jag kom att prata om män och kvinnor på båtar, och då berättade han att det är mycket stor skillnad på hur de i genomsnitt beter sig. Han sa att det är mycket mera vanligt att män är intresserade av att lära sig så mycket de hinner om seglingens konst och hur utrustningen på en segelbåt fungerar än att kvinnor är det. Huvuddragen, enligt skepparen, är dessa: Män visar intresse, vill lära sig och deltar aktivt. Kvinnor struntar och ägnar sig istället åt solen.

Återigen kan man ställa sig frågan: Om detta speglar en genomsnittlig skillnad mellan mäns och kvinnors egenskaper, hur påverar det de två könskollektivens statistiska framgång i karriären?

Skepparens observationer stannade inte där. Han sa också att det är vanligt att kvinnorna under seglingen blir peppade och pushade av sina respektive män att ta del och lära sig, men att de glider undan och inte vill. Detta motsäger det argument som jag redan hör feminister förbereda, att skillnaderna i beteende beror på att kvinnorna under seglingen hålls tillbaka av sina män.

Skepparen berättade också om en observation han gjort från långseglingar han basat för, där en besättning (av amatörer) under skepparens ledning seglar dygnet runt. Natten är ju av naturliga skäl rätt jobbig, så man delar in den i pass om en eller två timmar per person, beroende på antalet personer i besättningen. En i taget har vakt, sitter under hundtimmarna i sittbrunnen och håller utkik, gör justeringar av segel och liknande. Skepparen berättade att en kvinnlig deltagare på en sådan segling hade deklarerat att hon inte “tycker om” att segla på natten – varpå hon utan vidare slapp! De andra fyllde ut under hundtimmarna så kvinnan kunde få sova hela natten. Skepparen sa till mig att det hade varit helt otänkbart för en man att komma med en sådan begäran. Det hade bara inte accepterats av de andra.

För mig framstår det som om denna kvinna gjort anspråk på – och fått – sina traditionella kvinnliga privilegier. Jag vill påstå att det är vanligt förekommande i alla möjliga sammanhang i samhället. Det behöver knappast påpekas att det rimmar oerhört illa med modern jämställdhet – man kan inte både ha kakan och äta upp den. Men många försöker.