Demokrati i muslimska länder? Icke!

I ett kort inlägg på Integrationsbloggen delges vi information om en artikel som publicerats i tidskriften Forskning och framsteg. Det är Axel Hadenius som skrivit om hur demokrati utvecklas världen över, och främst hur det fungerar i muslimska länder.

Det är en beklämmande läsning, tyvärr inte speciellt förvånande. Vid 2000-talets början betraktades knappt hälften av världens länder som demokratiska. Det är en ökning av antalet demokratier med 50 procent de senaste trettio åren. Det slående undantaget från den allmänna internationella trenden är Mellanöstern och Nordafrika. Där har demokratin inte utvecklats alls sedan 1970-talets början. De icke-demokratiska länderna dominerar regionen, och Turkiet är det enda land som har en positiv utveckling. Frågan är vad det beror på.

Hadenius tar upp frågan om det är religionen islam som förhindrar demokratisering, men kommer fram till ett försiktigt nej. Istället lutar han mot att det beror på ländernas oljeekonomier och bristande civilsamhälle. Det faktum att så många människor flytt till demokratiska länder från Mellanöstern och Nordafrikas diktaturer borde kunnat spela en stor roll, men det har det uppenbarligen inte gjort.

Modernisering och socioekonomisk utveckling ansågs länge vara en förutsättning för demokratiska framsteg. Först måste länder bli industrialiserade, rika och urbaniserade; därefter var de redo för demokratisering. De flesta fattiga länder i Afrika och Asien saknar därmed det nödvändiga underlaget för demokratiska reformer. Men så enkelt (och dystert) är det inte. Även mycket fattiga länder har demokratiserats, exempelvis Indien. Ekonomisk och social utveckling är förvisso en fördel. Utbildning bidrar till att fler kan delta i det politiska samtalet, och industrialisering och urbanisering stimulerar politisk organisering. Detta banar visserligen väg för demokratin, men framför allt ökar sannolikheten för att demokratin ska stabiliseras om den väl kommit på plats.

Hadenius är alltså milt tveksam till om religionen har någon negativ inverkan på demokratins utveckling i ett muslimskt land.

"Sedan lång tid tillbaka har religionen ansetts central för att demokrati ska kunna utvecklas. Det var i regel protestantiska länder som demokratiserades först, och därför funderade man länge över vilken roll den auktoritära katolska kyrkan spelade. Men skillnaderna har jämnats ut. Det är belagt att katolska kyrkan sedan 1970-talet i åtskilliga fall har spelat en aktiv roll för demokratiseringen. I dag ser vi ingen systematisk olikhet mellan katolska och protestantiska länder vad gäller demokrati.

I stället diskuteras religionen i samband med de muslimska ländernas bristande demokrati. Anledningen skulle vara att staten kontrollerar det religiösa livet och att det därmed inte råder åtskillnad mellan religion och stat. Men så har det varit också i många protestantiska länder, och det har inte hindrat demokratisering. En annan förklaring är att den muslimska tron skulle vara mer auktoritär, mindre tolerant och allmänt antidemokratisk till sin natur. Den politiska kulturen i dessa länder skulle därför vara svår att förena med demokrati. Men det har inte bekräftats av forskningen, och inget tyder på att muslimer skulle ha avvikande attityder till demokrati.

Ytterligare en tolkning är att det handlar om ett regionalt fenomen, det är nämligen Nordafrika och Mellanöstern som avviker. Således skulle det vara ett arabiskt snarare än ett muslimskt problem. Men det stämmer inte heller. Sambandet mellan muslimsk befolkning och lägre grad av demokrati står sig även om man helt plockar bort den arabiska världen. Också kvinnornas svaga ställning i islam och allmänt förtryck har förts fram som förklaringar. Men inte heller det håller för närmare granskning. Något är det uppenbarligen med muslimska länder, men vad det är, vet vi inte. Kanske är det ett skensamband - det vill säga en återspegling av andra förhållanden i muslimska länder."

Jag är tveksam till Hadenius inställning i denna fråga. Istället vill jag hävda att just islam, med dess omfattande antidemokratiska tolkningar av dom religiösa skrifterna, ÄR en gigantisk bromskloss när det gäller utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle. Inte minst det som Hadenius tar upp i sin artikel. Kvinnoförtrycket, statens kontroll av det religiösa livet, den auktoritäre muslimska tron osv. Allt detta sammantaget anser jag tydligt visar hur inkompatibelt demokrati och islam är.

I Sverige har vi ju kraftigt "berikats" av just invånare från MENA-länderna, alltså Mellanöstern och Nordafrika. Trots detta ser man inte i någon nämnvärd utsträckning att dessa skulle ha påverkats av att leva i ett, åtminstone till namnet, demokratiskt land som Sverige. Samtidigt visar information att religiös fanatism och därmed ett tydligt avståndstagande från dom demokratiska spelreglerna ökar i omfattning i Sverige. Vad beror detta på? Är det så enkelt att islam och demokrati helt enkelt inte passar ihop? Jag anser att det finns väldigt tydliga tecken som pekar på att det verkligen är så.

Om så alltså är fallet håller våra politiker på att importera en grogrund för ett framtida religiöst våldssamhälle där alla demokratiska spelregler är satta på undantag. Tecken tyder på att vi redan är på väg åt det hållet.......


Ursprungsartikel:
http://www.rebell.dk/index.php?option=com_content&view;=article&id;=358:demokrati-i-muslimska-laender-icke&catid;=78:oevriga-vaerlden&Itemid;=178

Källa: Webmagasin REBELL (Medlem)