Annorlunda barn (och journalister)

I en artikel i dagens DN står det om barn med " neuropsykiatriska funktionshinder". Jag antar att det rör sig om barn med diagnoser som ADHD och Aspbergers syndrom, det finns för allt i världen en hel del andra diagnoser. Artikeln ger dock ett mycket oseriöst intryck i en allvarlig och stor fråga i skolvärlden. Man undrar om sommarvikarierna tagit över på DN redan. Det skrivs om en omfattande studie som gjorts av dessa barn, men vi får inte veta något om denna studie och ingen länk till en presentation av studien erbjuds läsaren. Så här står det i artikeln.

Sommaren 2009 finns ingen sammantagen statistik över hur många barnen med neuropsykiatriska funktionshinder i Stockholmsområdet faktiskt är. Ingen grund för myndigheter, politiker och skola att basera resurser och stöd på. Ingen graf som visar hur många föräldrarna är som går under av att se sina tolvåringar må så dåligt att de till slut inte längre orkar gå till skolan. Ingen kartläggning som illustrerar hur många som plågas av att sommarlovet är här.

Med sådan här undermålig journalistik blir det heller inte bättre. Hela artikeln är osammanhängande och enda orsaken till att jag skriver om den är för att skolfrågor är en av de viktigaste frågor vi har inför framtiden. En graf för hur många föräldrar som går under kommer vi aldrig få se hoppas jag. Det är nämligen vetenskapligt omöjligt att avgöra vad de går under av, eller ens definiera begreppet "gå under". En del barn plågas faktiskt av att sommarlovet är här, det är barn till mycket kaotiska familjer. Dessa barn har mer ordning och reda när de är i skolan. Socialtjänsterna ute i kommunerna torde ha en ganska god blick för vilka dessa familjer är. Det är förövrigt ingen skolfråga om familjerna har det stökigt. Det är typiskt att denna fråga glidit in på skolans ansvar helt plötsligt. Hela artikeln är en salig blandning av äpplen och päron. Skolfrågor är alldeles för viktiga att hanteras av tredje klassens journalister skulle jag vilja säga. Till sist så står det så här i artikeln.

DN:s fotograf Lars Lindqvist träffade sex helt vanliga familjer som lever i Stockholm i dag. Ett fåtal av hur många? Ingen vet. Sex familjer med barn som har diagnoser av varierande slag, och föräldrar som inte begår några brott. Men som ändå straffas obarmhärtigt hårt av ett samhälle som de trodde fanns där för dem. Det enda de här föräldrarna kan hållas skyldiga för är att de kämpar för sina barn.

Vilka är det som straffar föräldrarna menar författaren? Är det samhället som straffar dessa föräldrar för att barnen har diagnos? Det är ett fullständigt horribelt sätt att resonera. Alla som får för lite resurser kan då sägas "bli straffade". Eftersom efterfrågan på resurser sannolikt aldrig kommer att tillgodoses är det alltid stora grupper i vårt samhälle som tycker att de "blir straffade".

Det behövs resurser till skolan i dag. Vi har barn med "bokstavsdiagnoser", vi har många barn som fått bristande gränssättning hemifrån, vilket sannolikt är ett större problem sammantaget. Vi är inte längre samma enhetliga samhälle som på 60 och 70-talet. Vi har själva skapat ett samhälle där skolan i Sverige kräver mer resurser än t.ex. skolan i Finland. Kommunerna klarar inte av att sköta skolan på rätt sätt. De kommunala tjänstemännen har bristande kompetens, som de dessutom är ovetande om själva. Så fort budgeten för en kommun inte går ihop så sparar den enskilde kommunen på skolan.

Vidare behöver skolans lärare högre auktoritet, skolan som institution behöver också större auktoritet i förhållande till "flummande" föräldrar. Skolan behöver också fastare ramar och långsiktigare styrdokument. Om skolan sköttes på rätt sätt skulle vi slippa prat om att föräldrar "blir straffade". I själva verket blir "alla straffade" med dagens svajiga politik.

Länk DN

http://robsten.blogspot.com/

Ursprungsartikel:
http://robsten.blogspot.com/2009/06/annorlunda-barn-och-journalister.html

Källa: Robsten blog (medlem)