Civilisation har i alla tider krävt sina offer.
Men saker som vår frihet kräver också uppoffringar, vilket kan tyckas vara en paradox. Friheten kan aldrig vara "gratis" utan kräver i sin tur en viss ofrihet av oss alla. Hur stor denna ofrihet skall vara är den ständiga frågan mellan höger och vänster, där högern vill minimera den genom att uppmana oss till en högre grad av frivillig självuppoffring och vänstern alltid maximera den genom tvång – alltså uppoffring utan prefixet "själv".
Men friheten kräver alltså uppoffring av oss som individer – för de närmaste i familjen, för lokalsamhället liksom för nation och övriga människor i världen. Vår gemensamhet sträcker sig ut från individens kärna i mitten likt årsringar på ett träd.
Och om vi inte gör vissa självuppoffringar för att hålla samhället i ordning och civiliserat kommer förr eller senare någon begära att vi gör dem, och mer därtill, vare sig vi vill eller inte. Alltså om inte individerna själva ser till att sköta civilsamhället, så kommer staten att kliva in i dess ställe, och vi vet vad som händer då. Istället för att vi självmant offrar oss, kommer de med viljan till mak över andra och som vet hur man utnyttjar staten för sina egna syften, att se till att vi blir offer för just deras nycker och begär.
Det är den här nyckelfrågan som liberaler och konservativa ständigt strider om (se till exempel mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg nu nyligen). Liberalen vill själv helt fritt kunna definiera och välja alla sina kollektiva relationer och därmed hålla dörren öppen att lämna dem när det inte passar längre, medan den konservative anser att vissa kollektiv kan man visserligen lämna, men att detta bör undvikas in i det sista. Därför bör inte detta heller "subventioneras" utav staten. T ex är familjen en sådan gemenskap, där visserligen skilsmässa självfallet bör vara tillåtet, men det är inte idealet och bör därför inte uppmuntras. Precis samma sak gäller med abort. Hur skall staten, samhället, familjen och individen förhålla sig till det faktum att ideal finns och därför också dess motsats?
All självuppoffring är naturligtvis inte av godo, vilket varje självmordsbombare vittnar om. Både intention och resultat är alltså av vikt. Men det finns alltså de som självmant offrat sig för något större. För kärleken och friheten; nationens, samhällets, familjens och andra individers. En uppoffring kan per definition aldrig vara något initierande utan bara ske som en reaktion på någon form av hot. Så, vad man än gör, så görs det därför att man upplever en nöd och då kan göra vad nöden kräver, även om det ter sig som en grymhet just då. Att till exempel med massivt våld slå tillbaka en inkräktare, även om det initierade våldet ter sig mindre, är vad Israel gör gång på gång mot palestinska attacker.
Skillnaden mellan Isarel och dess antagonister är att de första har ett "moraliskt center" inom sig, vilket gör att de dels inte slår urskiljningslöst som en Kassamraket, och dels när de väl har stoppat hotet och våldet faktiskt kan dra sig tillbaka och (försöka) leva som vanligt igen. det vill säga ägna sig åt familj och samhällsbygge. De kan använda våld utan att övergå i övervåld. De behöver inte stanna och förbliva de "våldsmän" som situationen för tillfället tvingar dem till. En stor skillnad jämfört med palestinierna som om och om igen hemfaller åt inbördes strider, fortsatt våld och nya hatkampanjer. Det är ingen slump.
Människor som kan skilja på gott och ont, som vet att det onda existerar och därför inser att man stundtals är tvungna att med ont förgå det onda, behöver egentligen vare sig lagar, konstitutioner, FN, eller andras pekpinnar för att kunna agera utan att "bli det som ageras". Men de som saknar denna inre kompass klänger sig fast vid första bästa av något sådant yttre, därför att de är så förbannat rädda för det mörker som de själva bär på inom sig. Något de kanske vet med sig att de inte klarar av att hantera om de skulle behöva plocka fram det. Därmed inte sagt att lagar och regler inte är bra att ha, tvärtom. De är dock, som allt annat, ett tveeggat svärd, redo att missbrukas av de fega och maktlystnas händer.
Den som frivilligt gör en uppoffring är ingenting annat än en hjälte och ett levande bevis på att radikaldarwinismen inte stämmer överens med verkligheten. Det finns fullt med både små som stora hjältar. Vardagshjältar i form av kämpande föräldrar, till folk som agerar rådigt i nödsituationer, krigshjältar, frihetskämpar, fritänkare och ledare, som genom sina osjälviska handlingar hjälpt mänskligheten framåt (och uppåt, det vill säga gjort oss mer mänskliga).
Samtidigt finns det de som aldrig slutar att se sig själva som offer för allt möjligt, vilket inte har någon annan följd än att de riktiga offren relativiseras och i värsta fall glöms bort. Förmågan att kunna se och känna igen offret när vi möter det är essentiell kunskap för att kunna kalla sig mänsklig och moralisk. Men relationen mellan frihet och ansvar, skyldig och offer, rasar naturligtvis tillslut ihop om man ständigt matas av nya mediebilder utav at alla är offer och att vi själva alltid också är offer för omständigheter och därför inte heller kan hållas ansvariga för vår egen situation...
Andra bloggar om: Religion, filosofi, politik, kultur, offer, individualism, konservatism
Ursprungsartikel:
http://kaffepaus.wordpress.com/2009/05/04/sjalvuppoffring-och-offermentalitet/
Källa: Kaffepaus (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar