Nätverk mot politisk korrekthet: Genuspedagogik i förskolan

För ett tag sedan skrev jag blogginlägget Genuspedagogik i förskolan - del 1 och tänkte göra en längre serie, men så kom genustrumpeten upp mitt i allt så del 2 blev lite försenad, men här kommer den!

Könet spökar i genus-vetarnas hjärnor

Som ni alla vet är numera genusvetenskapen och extremfeminismen statsbärande ideologi i dagens Sverige. Medborgarna har inget att säga till om detta, utan det är förankrat i tysthet genom olika regeringsbeslut förklätt som jämställdhetssträvan. Ett ställningstagande mot genusvetarnas idéer, hur absurda de än må te sig, betraktas som ett ställningstagande emot jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag har påpekat att detta är deras starkaste retoriska grepp för att få bukt med kritiska röster.

Förskolans demokratiska uppdrag är via läroplanen Lpfö 98 kopplat till principen om alla människors lika värde i regeringsformen (en av Sveriges fyra grundlagar, de tre övriga är successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen) samt artikel 14 i Europakonventionen. I den svenska demokratiska värdegrunden ingår även genusvetarnas teorier som en nödvändig och oundviklig ingrediens för att uppnå jämställdhet. “Den nordiska synen är att könet är en social konstruktion” slås det som bekant fast i flera av Statens Offentliga Utredningar om jämställdhet. Glöm hädanefter grundlagens kap 1, § 1: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, det som numera gäller är “All offentlig makt i Sverige utgår från genusvetarna”, och detta utan att två likalydande riksdagsbeslut med val emellan hållits i enlighet med regelverket för att få ändra/upphäva en grundlag….

Organiserad barnomsorg har bedrivits i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Dagens förskola har sina rötter i barnkrubbornas fattigvård och barnträdgårdarnas pedagogiska filosofi (SOU 2006:75). Den första barnträdgården inrättades 1904, namnet kommer av att barnträdgården grundades på Fröbels pedagogiska filosofi där barnet ses som en planta som bör vårdas och växa i en miljö där självverksamhet och lek var de viktigaste principerna för att barnen skulle växa upp till fria tänkande människor, original – inte kopior. Fröbel ansåg att det var pedagogens främsta uppgift att skapa en miljö, både inre och yttre, där barnets alla inneboende anlag kan utvecklas. Fröbel lade genom sin pedagogiska filosofi och lekmaterial grunden till den moderna förskolan.

Ingår numera i ett statligt könspolitiskt projekt

Mycket har hänt sedan dess. I Statens Offentliga Utredning SOU 2006:75 “Jämställdhet i förskolan” (som utgör slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan) konstateras (bla på sid 19) att “Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projket” (sic!). Och man är inte sen med att skuldbelägga förskolepersonalen, som anses bära på medvetna och omedvetna föreställningar om kön som smittar av sig på barnen. Man talar tex om “det dolda språket” (sid 146): “Med det dolda språket, eller den outtalade och dolda läroplanen, menas då all den symbolik som finns i barnens omgivning och hos pedagogerna. Den engelska forskaren Valerie Walkerdine har i flera studier av förskolan visat att pedagogens dolda förväntningar på barnet innebär att det är pojkarna som ska leva upp till läroplanens uttalade målsättning av ett utforskande, aktivt, ifrågasättande och rörligt barn. Och att flickorna måste följa den outtalade och dolda läroplanen, som önskar ett passivt, lydigt, anpassningsbart och regelföljande barn”.

Bör inte alla barn vara lydiga och regelföljande? Varför ingår detta i den dolda (och underförstått förtryckande) läroplanen och inte i den uttalade läroplanen. Kan det inte vara just detta lydiga och regelföljande beteende hos flickorna som leder till att de senare lyckas bättre i skolan? Men just det ja, vi ska ju ha full anarki i svensk skola - alla barn ska genom destruktiva och utåtagerande handlingar få ge utlopp för sitt kreativa flöde. Som åtgärd sätter man sedan in kuratorer, antimobbningsteam och obligatoriska kurser i “värdegrundsfrågor” samtidigt som man frågar sig hur det kunnat bli så här trots allt “värdegrundsarbete”. Motstridiga signaler, är detta bra för barnen? Detta borde man påtala, men det lär inte hjälpa: “Oavsett vad barnen och föräldrarna har för grundläggande värderingar måste förskolans barn och vuxna enas om en gemensam värdegrund för sin förskola.” (SOU 2006:75 sid 147).

Man skriver att förskolepersonalen, när genusvetarna gör intrång, oftast hävdar att de faktiskt bemöter barnen som individer och inte som kön, men detta vill genusvetarna inte veta av: “Kanske är det, paradoxalt nog, bilden av Sverige som ett jämställt land som utgör det största hindret för att jämställdhetsarbetet i förskolan ska kunna ta fart” (sid 148).

Garanterad könsneutral lek förutsätter ett allvarligt kromosomfel

Hur ser då detta jämställdhetsarbete ut i praktiken? Ja, det verkar finnas lika många metoder som genuspedagoger på den lokala orten. Men vissa metoder har fått stort genomslag. En av dessa är så kallad “kompensatorisk pedagogik”, ett tappert försök till att implementera den könsneutrala överideologin. Till genusvetarnas stora fasa kan jag informera om att helt naturlig (dvs utan påverkan utifrån i form av vuxna som styr leken) “könsneutral lek”(val av icke-könskodade leksaker som pussel med mera istället för könskodade leksaker som bilar och dockor) har forskarna hittills bara funnit hos en typ av barn - nämligen flickor med Turners syndrom, som saknar en X-kromosom och därför kallas X0-genotyper (källa: “Köner sitter i hjärnan”, prof. Annica Dahlström) .

Kärnan i kompensatorisk pedagogik (sk Hjallipedagogik) är paradoxalt nog en uppdelning av barnen i pojk-respektive flickgrupper, där man låter flickgruppen ägna sig åt “pojklekar” och vice versa. I detta förutsätts således att barnen redan beter sig stereotypt utifrån kön och man anser att könsrollerna förstärks om pojkar och flickor leker tillsammans i förskolan. Men samtidigt har ju genusvetarna låtit oss förstå att pojkar och flickors lekbeteende inte har med det biologiska könet att göra - så varför ska man då dela upp dem efter yttre genitalier!? Det förekommer ju, som de själva hela tiden hävdar, stora individuella skillander inom varje könskollektiv - alltså kan denna pedagogiska modell ha en förstärkande effekt istället för kompensatorisk, om man till exempel sätter en flicka som redan uppvisar ett pojkaktigt beteende i flickgruppen! Således borde genusvetarna istället i logikens namn dela in barnen efter uppvisat beteende om effekten verkligen ska var kompensatorisk. Men ni hör ju själva hur absurt allt detta låter att försöka likrikta ungarna i den heliga könsneutralitetens namn, som om de vore gensuvetarnas egna försökskaniner. Metoden fick genomslag efter det berömda genusexperimenterandet på förskolan Tittmyran i Gävle. Nu har barnen som gick på förskolan dock vuxit upp och flera har börjat studera på gymnasium, men uppföljningen visar att trots att de gått i förskola med jämställdhetsprofil så har de inte valt utbildningar som är annorlunda mot hur tonåringar väljer traditionellt.

En annan standardmetod är att ta bort “könskodade” leksaker. På exempelvis Svartöstadens förskola i Luleå har man tagit bort alla bilar för att pojkarna genom att leka mest med dem “könskodade” dem, och detta gav dessa leksaker “högre status” och de skulle därför avlägsnas (SOU 2006:75, sid 107). Motiveringen: “Det är vi vuxna som kodar materialet och aktiviteterna, och barnen kommer ändå att möta de mest könskodade leksakerna utanför förskolan.” (!) På förskolan Kullegården i Partille har man istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen “arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status” (sid 110). Vilken vanvettig idioti! Är det verkligen vuxna människor vi pratar om här? Det “pojkkodade materialet kan” enligt de statliga utredarna “kopplas till hierarkin i genusordningen som ger det pojkar ägnar sig åt ett högre värde.” Och (vi är fortfarande på sid 110 - låt denna sida bli symbolen för hur mycket idioti som kan rymmas på en enda sida i en svensk statlig utredning) “Flera förskolor arbetar för att höja statusen på flickornas lekar och material och försöker bryta trenden att pojkar inte kan ägna sig åt det som förknippas med flickor”. Det är nämligen denna preferens hos pojkar att leka med pojkleksaker samtidigt som de inte frivilligt leker med flickleksaker i av genusvetarna önskad utsträckning, medan flickor gärna leker med pojkleksakerna, som leder till den av genusvetarna fastslagna “pojkmaterialets högre status”.

Många har börjat undra över hur det ser ut i genusvetarnas hjärnor

Och att sitta och anklaga förskolepersonalen och barnen för att agera “genuspoliser” är helt absurt! Personalen på flera förskolor hävdar i den statliga utredningen att de faktiskt anser att de bemöter barnen som individer - barnet självt sänder ju signaler till omgivningen om vad det gillar eller ogillar, och bemötandet anpassas efter det för att göra barnet nöjt. Men det vill inte gensuvetarna veta av - barnets signaler ska man tydligen ignorera till förmån för den könsneutrala utopi de förespråkar. Barnet vet inte sitt eget bästa och signalerna beror på en redan ingrodd “internalisering” av den rådande könsmaktordningen! Kan någon läkare i min läsarskara boka tid för lobotomi av genusvetarnas hjärnor tack, eller i alla fall en standard scanning med magnetröntgentomografi för att se vilka (om några) hjärncentra som är aktiva i gensuvetarnas hjärnor och därefter sätta in adekvat behandling, möjligen något antipsykotiskt?

Själv fick jag den 27 december tillfälle att debattera i TV mot en genusvetare som ansåg att lekplatser förstärker maktstrukturer. Glöm inte att det är era skattepengar som finansierar idiotin genusvetarna ägnar sig åt och att det är era barn som kommer att ingå i deras “könspolitiska projekt” samt bli offer för deras experimentlusta. Ta reda på vad som försiggår i dina barns förskola och kontakta media så att vansinnet lyfts fram i offentlighetens ljus!