http://rakryggad.blogspot.com/2009/02/fega-ranare-gav-sig-pa-8-arig-pojke.html

Det var kort före julafton som pojken och han syster fotograferade varandra på bussen med 8-åringens mobilkamera. Med på bussen fanns också de tre fegisarna i 20-årsåldern. När pojken och hans syster klev av i Farsta följde trion efter. De sa till honom att ge dom vad han hade på sig. Sedan vred de mobiltelefonen ur näven på pojken.
Pojken är numera rädd att gå utomhus eftersom han tror att rånarna ska komma tillbaka efter honom.
Det sorgliga är att om fegistrion (bilden) grips, kommer de knappast att få något straff. Skyddstillsyn är nog det närmast straff de kommer. Det Nya Sverige är fantastiskt.
Vet du vilka männen är eller har du andra upplysningar, ring Efterlyst: 08 702 00 90.
Källa: Rakryggad (Medlem)
2 kommentarer:
Vilka söta ansikten ansikten de har; - ) (Ja, man törs inte påstå något annat i dagens Kafkasamhälle.)
Nej. Allvarligt. Detta är ett exempel på ett sådant fruktansvärt svek från samhället (ja, hela vuxenvärlden med undantag för vi som röstar på Sverigedemokraterna) mot barnen.
Det finns många skäl att kräva radikalt minskad invandring, speciellt från utomeuropeiska länder, men det faktum att invandrare därifrån står för merparten av den här sortens brott och även för överfallsvåldtäkter, och annan grov våldsbrottslighet, är skäl nog.
En sak som jag ofta undrar: om över 20 procent av alla asylsökande från forna Sovjet är kriminella, varför skulle den siffran vara lägre för asylsökande från andra regioner?
Kanske vi i den frågan kan ana svaret på varför invandrare är så överrepresenterade i brottsstatistiken?
Tack Nätverket mot politisk korrekthet för att ni publicerade min kommentar.
Jag tror (självfallet) att den är viktig och relevant.
Ni som klickat på mitt "handle" och hamnat på min blogg, som mest är privat, för att skriva av mig, för att må bättre, märkte kanske att jag kallar den "hemlig".
Orsak: i det trängda läge som yttrandefriheten befinner sig (helt faktiskt utan melodramatiska tendenser, hoppas jag; det är det som gör det så nypa-mig-i-armen-för-att-se-om-jag-är-vaken), så kan man inte, om man inkomstmässigt är beroende av nomenklaturan, stå öppet för ens den mest rimliga samhällskritik.
Det är ju fruktansvärt och jag fattar fortfarande inte hur det kunde bli så här!
Jag är så ledsen så jag blir tårögd när jag skriver dessa rader.
Skicka en kommentar