http://pitbullutanlappstift.wordpress.com/2008/12/29/israels-pr-problem/
I världens ögon är Israel den store starke (the neighborhood bully), emedan palestinierna/araberna är offren/the underdog. Därmed är publikens sympatier alltid på de senares sida.
Men man bortser från följande: att Israel är en självständig av FN erkänd stat, med en sådans rätt till självförsvar.
När man utsätts för raketbeskjutning och angrepp från omgivande staters territorier, så har man rätt att slå till mot baserna för dessa angrepp. Precis som att Turkiet har rätt att - mot USA:s önskemål - angripa PKK på irakiskt territorium.
Precis som Sverige skulle ha rätt att angripa baser i Norge, om sådana användes för angrepp på Sverige.
Naturligtvis måste motangreppen stå i proportion till de angrepp man utsätts för. Åtgärder för att undvika att civila kommer till skada är naturligtvis självklara.
Jag vet inte om Israel företar sådana åtgärder. Det vore oklokt om man inte gjorde det, eftersom varje palestinskt civilt dödsoffer är en pr-förlust för Israel.
Jag tycker att Israel dock utsätts för en väl ensidig publicitet. Alldeles för lite nämns landets rätt att slå tillbaka mot angrepp från främmande lands territorium.
Med tanke på vilka tokfransar Hamas verkar vara (de där barn-tv-programmen med en judehatande Musse Pigg) och Fatah-ledaren Abbas vädjan till Hamas att inte bryta vapenvilan, så tycker jag att Hamas får ta på sig skulden för de lidanden som nu drabbar palestinier i Gaza.
Vem vet, de kanske till och med vill att de skall drabbas, för att världen skall sätta press på Israel i en rad för Hamas viktiga frågor? Kanske man till och med beskjuter från tättbefolkade platser för att responsen skall drabba civila?
Jag har anklagats för att vara anti-israelisk (på Tommy Funebos blogg), men det har handlat om min kritik mot Israels dåliga uppträdande mot USA.
Främst har jag ondgjort mig över Pollardaffären och den israeliska regeringens provokativa givande av ett israeliskt medborgarskap till sin spion, den amerikanske medborgaren och landsförrädaren Jonathan Pollard (vars stulna dokument hamnade i Moskva via Israel).
Jag har kritiserat Israels vapenaffärer med Kina som väckte ont blod i Washington.
Jag har även kritiserat Israellobbyns agerande för att få in USA i ett krig mot Irak och även mot Iran.
Jag har också uttryckt tvivel på att Israels fortsatta existens är en lika viktig fråga för Europa som massinvandringen av muslimer, något som tycks hävdas av den så kallade anti-jihadistiska rörelsen runt Gates of Vienna.
Vidare har jag framfört kritik mot att den israeliska regeringen aldrig med ett ord kritiserat islamiseringen av Europa. Jag har pekat på alla de pro-israeler, som t ex Per Ahlmark och andra folkpartister, som värnar om Israels rätt att förbli en judisk stat, men som inte nämner Sveriges rätt att förbli en etniskt och kulturellt svensk stat.
Jag har sammanbundit detta med att många judiska organisationer är invandringsliberala och alltså välkomnar muslimsk invandring i alla länder utom Israel, när de egentligen borde se det som ett egenintresse att vara emot det.
Jag har slutligen vägrat acceptera olikhet inför lagen för judiska och muslimska pojkar med avseende på omskärelse av religiösa skäl samt naturligtvis tagit avstånd från koscher- och halalslakt.
Vidare är jag som ovanligt intresserad av amerikansk politik och samhällsliv ytterst medveten om att den judiska överrepresentationen i de amerikanska samhällets maktcentra (finans, vetenskap, medicin, juridik, senat, tv, film, journalistik) utgör en samlad maktfaktor, även om den inte är så koordinerad och konspiratorisk som de mer rabiata antisemiterna vill ha det till.
Trots dessa tabubrott, så kräver jag en nyanserad och rättvis syn på det som nu händer i Gaza. Israel är inte ensam om skulden. Tvärtom. Hamas bär här huvudansvaret.
DN, SvD, Aftonbladet, SDS
Källa: Pitbull utan läppstift (gästinlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar