http://everykindapeople.blogspot.com/2008/12/generositet-och-snljpar.html
Knute har tidigare skrivit om att svenskarna är ett generöst folk, vilket jag inte betvivlar, men det beror också på vad man jämför med.Socialister visar stor generositet när det handlar om att se till att Staten hjälper de behövande både inom och utom landet. Men när det handlar om individuella gåvor är socialisterna riktiga snåljåpar.
Arthur Brook, i sin bok "Who Really Cares," skriver om att republikanska familjer skänker 30% mer till välgörenhet än vad demokratiska familjer gör.
En Google-studie visar ännu större skillnad ; Republikaner skänker dubbelt så mycket som demokrater.
Så i själva verket förhåller det sig så att de människor som ojar sig mest över de hemlösa och fattiga skänker minst!
Bra exempel är Joe Biden som tjänade dubbelt så mycket som Sarah Palin under de senaste två åren men bara skänkte en sjättedel av vad hon donerade.
Obama som talar sig varm för hur andras pengar ska fördelas gav bara 1% till välgörenhet.
Europas befolkning uttalar sig passionerat och låter som om de bryr sig mycket mer än amerikaner, men enligt Matthew Bishop och Michael Green "Philanthrocapitalism," är amerikanen världens mest generöse.
Amerikanen skänker 1,67% av BNP till välgörenhet medan engelsmännen på andra plats ger 0,73% och de snåla fransmännen bara 0;14%.
Anledning till att socialister driver frågan om att Staten ska betala för alla, är att de är medvetna om vilka snåljåpar de är och tror att alla är likadana.
Det finns flera anledningar till varför statlig välgörenhet är underlägsen den privata.
En är att närmare hälften av alla pengar försvinner i byråkratin och att man passar på att skapa nya arbetstillfällen för politikerkompisar och familj.
Statliga välgörenhetsprogram tar heller aldrig slut. Skattepengar avsätts till vissa åtgärder och när målet är uppnått hittar man på ett nytt, som tex. March of Dimes som startades för att hjälpa poliosjuka och som sedan bara fortsatt som något helt annat.
En stor fördel med privat välgörenhet är att man kan själv välja vilket hjälpprogram man vill stötta och tror på.
Jag påstår inte att all statlig hjälpverksamhet är av ondo, det finns fortfarande luckor i det privata välgörenhetsarbetet som staten tar hand om, även om det inte är speciellt effektivt.
Men det finns fortfarande mycket utrymme för de rika vänstersympatisörerna att ge av sina privata förmögenheter i stället för att kräva att vi andra hostar upp pengar till tex. "konstnärer" som inte kan försörja sig på sin skaparverksamhet eller till tidningar som inte bär sig.
Källa: Every Kinda People (gästinlägg)
1 kommentar:
När det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för andra aktörer. Frivilligorganisationerna rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.
”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga. Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”!
Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra! Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas! Tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för.
Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske? De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och till socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor. Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk.
Däremot har de som organisationer vuxit och vuxit och vuxit. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett drägligt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade. Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”.
Skicka en kommentar