http://pitbullutanlappstift.wordpress.com/2008/12/01/de-rodas-marsch-genom-institutionerna-och-dess-konsekvenser/
“Under de närmaste åren och långt in i mina egna barns skoltid kunde man bevittna hur oförstående småttingar i strid med grundlagen uppbådades i demonstrationståg eller tvingades underteckna politiska upprop.”
Ännu ett citat ur Göran Häggs “Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986″. (Se förra postningen!)
Jag hade barn i skolan på 80-talet och skrev en insändare, som publicerades i Expressen. Insändaren var föranledd av den antiamerikanska vänsterpropaganda som en lärare bedrev i mina ena styvsons klassrum, och som säkerligen också bedrevs i många andra klassrum av andra lärare.
Jag skrev att undervisningen enligt skollagen skulle vara opartisk. Tyvärr var inte så fallet och orsaken var bland annat den av överheten befallda “fredsfostran” som skulle bibringas Sveriges elever.
Hade kommit över en broschyr från Skolöverstyrelsen som uppmanade lärare att ta med eleverna på demonstrationer mot utplaceringen av amerikanska medeldistansrobotar, som då var aktuellt i Tyskland.
I tidningarna kunde man läsa om hur dagis firade t ex Lenins födelsedag.
Detta tog jag som exempel på den massiva vänsterpropaganda som bedrevs i våra skolor (och på dagis). Jag föreslog att man skulle bjuda in militärer för att berätta om sin verksamhet som motvikt till de representanter för diverse “fredsorganisationer” som bjöds in.
Utan att jag undertecknade med namn eller angav skolan så kände min styvsons lärare sig träffad och anställde förhör med alla elever om vems förälder som skrivit insändaren. Min styvson teg. Starkast misstänkt blev en moderat kommunpolitiker vars son gick i klassen.
Av Häggs bok framgår att starka krafter inom utbildningsväsendet ansåg att elever skulle fostras politiskt, att det var viktigare än traditionell undervisning.
“Istället för demokrati genom kunskaper och lika chanser skulle skolan nu skapa demokrati genom medborgaranda. Den som förfäktade kunskapers värde stämplades omedelbart som fiende till demokrati och jämlikhet.
All modepedagogik ansågs då jag gick lärarhögskolan 1969-70 ingå i det demokratiska projektet. På något sätt var övningar i konsten att se på TV mer demokratiska än att läsa böcker.
I svenskan härskade ‘praktiska färdigheter’ som att fylla i postens avier eller läsa telefonkatalogen, trots att människor klarat sig dittills utan utbildning på området. Det är faktiskt en kuslig upplevelse att i dag läsa igenom tidens allenarådande läromedel (termen ‘bok’ hade i princip förbjudits i skolan) i svenska för grundskolans högstadium, Svenskserien av Fröroth-Husén-Starrsjö och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barn för denna själsdödande parodi på undervisning
I engelska skulle vi utöva direktmetoden, som utformats av engelsmannen Harold E Palmer i Japan 1925. Läraren skrek en fras åt elevgruppen som utan att förstå dels imiterade, dels i kör skrek fram inlärda svar varigenom man efter hand skulle identifiera begrepp och bli medveten om grammatiska egenheter. Något mer auktoritärt är svårt att tänka sig [. . .]
Det är egentligen bisarrt att tänka sig hur dessa figurer - Freire, Freinet och allt vad de hette - alldeles frånsett sin allmänna inhumanitet och antiintellektualism kunde tänkas böra styra undervisningen av ungdomar i ett industriland eller informationssamhälle. Icke mindre hände det, både på lärarhögskolan och ute i verkligheten [. . .]
Tyvärr kunde bokfienderna i skolbyråkratin räkna med stöd bland arbetar- och landsbygdsväljare som alltid ansett att böcker var ett otyg som man kunde bli konstig i huvudet av: den kunskapsfientliga miljö som i äldre tid varit tung för ABF-entusiaster och folkskollärare att kämpa mot[. . .]
Växande disciplinproblem, bristande beredskap att möta de nya språkproblemen, sämre kunskaper och ökande trötthet hos lärarna försvårade alltmer arbetet. Lärarnas, särskilt högstadielärarnas, löner sjönk också kraftigt i förhållande till andra yrkesgruppers. Motarbetade av sin egen myndighet såg lärarna sin status i samhället sjunka. Väldiga skillnader uppstod mellan grundskolor i villaförorter och grundskolor i invandrartäta miljonprogramsområden.”
Det är en hemsk tablå som målas upp.
Frågan är om det är så mycket bättre idag? Hur är det med skolans opartiskhet i dagens Sverige? Jag kan tänka mig att nu förekommer massivt tryck från lärare att eleverna skall vara kritiska mot Sverigedemokrater och positiva till flyktinggömmare. Någon fredad zon där elever och lärare får vara opolitiska och slippa grupptryck och åsiktsmanipulation tvivlar jag på existerar.
Källa: Pitbull utan läppstift (gästinlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar