Det svenska samhället rasar samman framför våra ögon

Ursprungsartikel:
http://meritwager.wordpress.com/2008/11/23/det-svenska-samhallet-rasar-samman-framfor-vara-ogon/

Så här presenterar Sveriges Radios redaktion för samhällsmagasinet Kaliber sitt program den 23 november 2008 som har rubriken Vad legitimerar en läkare?

En läkare ska måna om sekretessen. Men hos den vi besöker idag ligger patientjournaler i väntrummet.

En läkare ska inte ljuga. Men den Kaliber hälsar på idag skriver utan problem ut falska intyg. För två år sedan gick Kaliber igenom alla varningar hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det fanns läkare som varnats två, tre, fyra gånger.

Otaliga gånger har oansvarigt, felaktigt ibland rent brottsligt beteende på olika områden i samhället påpekats, skrivits om, anmälts till polis och domstol utan att något vettigt hänt, utan att skyldiga ställts till svars för sina misstag och sina underlåtenheter.

Jag har själv skrivit och rapporterat om mängder av felaktigheter begångna av personal på Migrationsverket och även anmält en del av dem till Länsrätten och JK. Jag har skrivit om socialkontor som skadat barn för livet genom slarviga tvångsomhändertaganden och anmält dem till Länsstyrelsen som ska idka tillsyn - inget annat har hänt än att kritik riktats. Men vem bryr sig om det? Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd, HSAN, orkar inte ordentligt utreda fallet med Mats som dog på Södertälje sjukhus när en massa “vårdare” lade sig på honom på golvet och inte heller Socialstyrelsen verkar intresserad av fallet. Polisen avskrev anmälan om dråp alternativt vållande till annans död på ett dygn och hade knappast ens hunnit läsa de 25 sidor som ingick i anmälan.

Allt detta ingår i den ansvarslöshetskultur som är så omfattande och så utbredd i Sverige att den knappast längre går att förändra. Tyvärr. Därför kan Kaliber, andra medier och jag själv skriva och rapportera hur mycket som helst utan att något sker. I en del fall kan kanske någon enstaka människa få rättelse eller något fall hanteras i rättssystemet efter att det blivit uppmärksammat offentligt, men det är bara kosmetika.

Samhället är i förfall, det är ingen överdrift. Ingen har ansvar för någonting. Människor kan dö i vården utan att det är någons fel. Läkare, som den i Kaliber presenterade Karl-Erik Tronner, kan år efter år fortsätta missbehandla människor, fuska och ljuga. Ungdomar kan kasta sten på polis, brandkår och ambulanser som är på väg för att rädda liv utan att annat händer att man har “samtal” om det sabotage som dessa människor utsätter viktiga samhällsaktörer för. Människor kan sparka ihjäl andra och dömas till samhällstjänst (vilket hån!) eller skyddstillsyn som i praktiken inte betyder något annat än att det ger signaler om att det är fritt fram att sparka ihjäl folk man inte gillar om man är under 18 år. Gamla människor kan trakasseras och nästintill torteras på äldreboenden utan att annat händer än att personalen som utsatt dem för den behandlingen omplaceras eller på sin höjd avskedas. När de ju har begått brott och borde dömas till fängelse för det de gjort.

Listan på alt det som visar på det svenska samhällets - folkhemmets! - totala förfall kan göras hur lång som helst. Men vad hjälper det att skriva, rapportera, anmäla, klaga? Det förändrar ingenting.

Det mesta jag talar om ovan finns att läsa om här på bloggen och Kaliber kan man lyssna på här. Läs också Nuri Kinos blogg, bland annat hans inlägg under rubriken Oskyldigt Dömda i högerspalten. Nuri Kino är också en av de reportrar som berättar historien om läkaren Karl-Erik Tronner i radioprogrammet Kaliber.

      

Källa: Merith Wager (gästinlägg)