Dessa vidriga kvällar...

Ursprungsartikel:
http://daddys.blogg.se/2008/november/dessa-vidriga-kvallar.html


Oftast är det Söndagskvällarna, men denna vecka råkade det bli en måndagskväll. Den kväll då mörkret åter lägger sig över det liv som för ett par dagar lysts upp av närhet och kärlek. Jag pratar om kvällarna som följer på det att man kört hem barnen efter deras varannan helgs vistelse. Denna helg blev det bara dottern då sonen är hos mormor i Värmland. Om ni aldrig upplevt att vara varannan helgs pappa så har ni aldrig upplevt känlan av ett totalt tyst, mörkt och kallt hus. Det är det man kommer hem till efter att ha sagt hej då för denna gången.

All ens inre kraft och själsstyrka går åt till att spela glad och obekymrad vid avskedet. Vi ses ju snart igen ljuger man för henne då hon blir ledsen. Sedan finns ingen inre kraft kvar. Ofta lipar man i bilen på väg hem. Hemma finns alla spåren kvar. Sagoböckerna, pärlarmabandet som hon gjort och gett till dig, leksakerna som ligger överallt, men det enda ljud som hörs är ekona av hennes röst. Jag tror inte ens graven kan vara lika jävla tyst som mitt hus dessa kvällar.

Ingen av dom politiker som 2006 bestämde sig för att ta ifrån papporna rätten till gemensam vårdnad har upplevt en enda av dessa kvällar. Inte heller en enda av alla kvinnor i samhället som kämpar emot pappornas krav på rättvisa. Det vågar jag sätta mitt liv på...vad det nu är värt?

Läs även andra bloggares åsikter om Pappa, barn, jämställdhet, feminism, familjerätt, vårdnad,
http://intressant.se/intressant


Källa: daddys (gästinlägg)