Politik marginaliserar invandrare, inte företag

Ursprungsartikel:
http://erixon.com/blogg/?p=1165

I Captus tidning förs en intressant diskussion om vad det är som gör att invandrare inte kommer in på arbetsmarknaden. Captus vd Nima Sanandaji skriver i Politik som marginaliserar:

Unga invandrare upplever en omfattande utestängning från arbetsmarknaden. En rapport som OECD publicerade i år visar att ungdomsarbetslösheten bland invandrare ligger över 30 procent, jämfört med 10 procent för ungdomar i genomsnitt. Det har länge setts som en självklarhet att det huvudsakliga skälet till denna utestängning är diskriminering och rasism. Men vetenskapliga studier ger en mera nyanserad bild. Diskriminering existerar förvisso, men utgör inte huvudproblemet. Den marginaliserade situationen tycks i större utsträckning bero på kombinationen av en rigid arbetsmarknad och bidragsberoende.

Bassem Nasr, ordförande för centerpartiet i Malmö, invänder i Underskatta inte diskrimineringen och dess effekter:

Sanandaji tänjer på sanningen när han redogör för ILO:s rapport. . . Sanandajis egen slutsats, efter presentation av andra källor, är att diskrimineringen på arbetsmarknaden enbart ligger i att invandrare måste söka något fler jobb för att ha samma chans som en svensk. Rent teoretiskt så är lösningen självklar och tämligen enkel, det är ju bara för invandrarna att söka fler jobb så löser det sig. Men så fungerar inte människor i verkligheten. När Ali ser hur hans svenska kompisar kallas till intervju i avsevärd mer utsträckning än han själv så kommer han att känna sig utstött, diskriminerad och djupt orättvist behandlad av det svenska samhälle som han en gång trodde så gott om.

I senaste Captus svarar Nima Sanandaji i Invandrarna i Sverige upplever ett stort utanförskap:

Det är förstås svårt för mig att avgöra huruvida Nasr medvetet gör denna förvridning eller om det handlar om ett rent misstag. . . Vidare skriver Nasr [att min slutsats] saknar förankring i verkligheten. I själva verket kommer [svenka forskare] till precis samma slutsats. . .

Det är viktigt att tydligt förklara att forskningen visar att diskriminering inte utgör huvudproblemet på arbetsmarknaden. Inte minst eftersom många unga (likväl som äldre) invandrare köper myten om de stora diskriminerande strukturerna i Sverige och därmed vänder sig mot samhället, väljer att inte satsa på utbildning och arbete och lättare hamnar i destruktivt beteende som kriminalitet.

Ja, vänsterpropagandan som går ut på att utmåla det svenska samhället som rasistiskt är en viktig förklaring till att utanförskapet ökat under socialdemokratiska regeringar. Människor ser sig som offer och ger upp, på helt felaktiga bilder av hur samhället fungerar.

När Bassem Nasr förvandlar påstådda makroförhållanden om rasism till skäl för individen ”Ali” att känna sig orättvist behandlad därför att han inte får ett visst jobb, är det ett bedrägligt resonemang. Den logiken har jag i Finanstidningen beskrivit så här: Om det är tvåhundra sökande till en tjänst resulterar det med matematisk säkerhet i att etthundranittionio inte får jobbet — och alla utgår ifrån att de blivit diskriminerade.

Jag skulle vilja höra hur ett företag som ska tillsätta en tjänst ska kunna tillgodose alla “diskriminerade grupper” (som invandrarbakgrund, ung, äldre, kvinna, gay, funktionshindrad) i den tjänstetillsättningen. Hur? Om företaget anställer en ung invandrarkille kan en äldre kvinna rikta anklagelser om diskriminering. Om en funktionshindrad, yngre kvinna får jobbet kan den nämnde “Ali” anklaga företaget för att vara rasistiskt. Vad är detta om inte en omöjlig diskrimineringsnoja?

Kollektivismen förvrider intellektet på människor till den grad att de inte kan tänka klart. Man konstruerar i sin hjärna en utopi som saknar varje kontakt med verkligheten.

Det är dags att låta utopierna flyga och fara, för att se till hur fler arbetstillfällen kan skapas. Bara så kan alla, med eller utan diskrimineringsanklagelser, få jobb.

(Andra intressanta bloggar om politik, Diskrimineringsombudsmannen, DO, diskriminering, rasism, kränkt, integration, integrationspolitik)

Källa: Dick Erixon (importerad blogg)