Liberalism kräver assimilering

Ursprungsartikel:
http://erixon.com/blogg/?p=1045

På tal om segregation, invandring och utanförskap ska jag bemöta den tredje av de artiklar i Upsala Nya Tidning där man kritiserar mig. Se svar till chefredaktören Håkan Holmberg här. Nu tänker jag behandla de invändningar som ledarskribenten Niklavs Lapukins har mot mina resonemang om att invandring måste förenas med assimilering. Han skriver i Assimilering är ogenomförbar:

“Assimilering”, skrev till exempel Dick Erixon i en blogg nyligen, är vägen till “mer harmoni” för “dem som långsiktigt bosätter sig här”. Just nu tycks det också i vissa kretar vara högsta visdom att påstå att en människa bara kan ha en kulturell identitet. Alltså räcker det inte med att de som kommer till Sverige integrerar sig. Det räcker inte att de lär sig svenska. Det räcker inte att invandrarna arbetar och sliter och bygger upp en ny tillvaro. Det räcker inte att de respekterar svensk lag och svenska sedvänjor.

Lapukins har, likt de flesta i medievärlden, inte begripit någonting alls om hur de senaste decenniernas integrationspolitik varit formulerad och vilka mål den ställt upp. “Integration” har inte alls definierats så som han gör i citatet ovan. Det han beskriver är i huvudsak förenligt med “assimilering”.

Integration enligt svensk offentlig hållning handlar om att etniska svenskar har lika stor skyldighet att lära sig de kulturer som invandrarna för med sig, som immigranterna har att lära sig svensk kultur. LIKA skyldighet! Det är poängen. När jag första gången tog upp frågan om innebörden i integration/assimilering i bloggen för tre år sedan, länkade jag till svenska statens officiella definition i enighet med kunskapssiten Sverige mot rasism som startades av Integrationsverket:

Med integration avses den sociala process som gör det möjligt att bilda en sammanhållen helhet utifrån skilda gruppers intresse, erfarenheter och särart. Till skillnad från assimilation som förutsätter anpassningen till majoritetens normer och förhållningssätt, betyder begreppet integration att olika grupper i samhället inte behöver ge upp sin särart för att uppnå likvärdiga ekonomiska, sociala och politiska villkor.

Integration är inte bara en process utan också ett mål … Integration är en ömsesidig process även om uppmärksamheten ofta riktas på de grupper som ska komma in i samhället.

Det är alltså inte bara immigranter som ska ta till sig svensk kultur, språk och tradition när de kommer till Sverige. Svenskarna ska i lika hög grad — “ömsesidigt” – ändra sig och anpassa sig till den kultur som råder i immigranternas hemländer.

Inte långt efter det att jag skrev om den här definitionen, raderades den av Sverige mot rasism. Men att det är denna definition som gäller framgick på seminarium med förre socialdemokratiske migrationsministern Jan O Karlsson i februari, och som refererades här i bloggen. Han talade med självklarhet om integration som en process där infödda svenskar ska lära sig och ta till sig invandrarnas kulturella mönster i lika hög grad som invandrare lär sig svenska.

Det är denna tolkning som är vansinnig. Och det är därför jag vill att vi ska börja använda assimilering som mål. För innebörden av den är att man gör klart för alla som bor i Sverige och som vill flytta hit, att det är svenska språket, svenska lagar och traditoner som är den självklara utgångspunkten för samhällslivet i Sverige. Ingen annan slår vakt om svensk kultur, om inte Sverige gör det. Detta måste vara självklart. Så är inte fallet.

I Sverige finns de som under 20 år inte lärt sig svenska och som inte på något sätt strävar efter att bli en del av det svenska samhället. I Nyamko Sabunis rapport “Utanförskapets karta” visas hur segregeringen ökat under 2000-talet och hur allt färre unga går ur skolan med godkända språkkunskaper. Denna uppdelning är helt okej enligt den officiella definitionen av “integration”, eftersom svenskar inte lär sig invandrarnas språk har invandrarna ingen anledning att lära sig svenska.

Med assimilering blir det klarlagt vilken kultur som är normen, och som alla har att förhålla sig till. Det är då man kan leva upp till det Niklavs Lapukins skriver om. Detta är assimilering!

Och det är en förutsättning för att ett liberalt samhälle ska fungera. Motsatsen är just de klansamhällen som håller på att växa fram i Europa där islam används av fundamentalistiska krafter för att separera muslimer från kristna. I dessa enklaver kräver man att sharialagar ska tillämpas, inte de rättsstatens regler som nationen antagit för majoritetsbefolkningen. 

Denna fragmentering av samhället på den allra mest grundläggande nivån är antiliberal eftersom den inte garanterar alla medborgare samma fri- och rättigheter. De som lever i enklaverna kan då förtryckas, förvägras rösträtt och andra för ett liberalt samhälle oacceptabla villkor, men som överensstämmer med koranens sharialagar eller andra med västerländsk rätt oförenliga regler.

“Integration” enligt svensk offentlig definition betyder att sharia ska inkorporeras i svensk rättstradition som grundar sig på kristen moral och romersk rätt. Vill Niklavs Lapukins det?

Jag förstår inte hur någon som vill kalla sig liberal kan ställa upp på att avskaffa kvinnors rösträtt och tillämpa traditoner med hedersvåld. Denna “integration” är antiliberal.

Niklavs Lapukins försöker sedan blanda bort korten med att påstå att assimilering betyder att man bara kan ha EN identitet. Så utomordentligt löjligt. Eftersom han räknar upp flera svenska identiteter — familjefar, håller på Blåvitt, kattälskare mfl — så motsäger han sitt eget påstående. Assimilering har inte med identiteter att göra. Att i klartext tala om att svensk och västerländsk kultur är normbildande i Sverige, vilket är assimileringens innebörd, förminskar inte på något sätt olika identiteter.

Se bara på USA, detta historiens främsta invandrarland. Här talar man öppet och rakt om assimilering. Senast i Washington Post igår, av Newsweek-redaktören Robert Samuelson, The Candor Gap. Där oroas han över att assimileringen av nya invandrare går långsammare än förut.

Han citerar en ny studie om mexikan-amerikanerna av UCLA-sociologerna Edward Telles och Vilma Ortiz:

Assimileringen, när den alls förekommer, visar sig vara betydligt långsammare än den var för europa-amerikanerna.

Och vad syftade man då på? Jo, att mexikanska immigranter i andra och tredje generationen inte på långt när når upp till utbildnings- och inkomstnivå som snittbefolkningen. En förklaring är att man inte lär sig engelska, så som exempelvis svenska utvandrare gjorde.

För såväl journalister som forskare i USA betyder assimilering att man börjar se sig som amerikan. Då finns inga gränser. Senaste domaren som utsågs till USA:s Högsta domstol, det mest prestigefulla uppdraget i Amerika efter presidentposten, var Samuel Alito. Hans far utvandrade från Italien. Alito är andra generationens invandrare, men ingen ser honom som sådan. Han är en högst aktad amerikan.

Immigranter som avser att stanna i sitt nya hemland måste förstå att man måste följa det nya hemlandets normer om man vill nå framgång. Det handlar då inte om en slapp integration där man inte lär sig språket och koderna, men talar om rasism så fort man inte fått ett jobb. Integration lockar fram offerrollen: om svenskar inte lär sig min kultur, tänker jag bannemig inte lära mig den svenska!

Det är en helt okej reaktion, var man än befinner sig på jorden — utom i Sverige.

Assimilering klargör att på de 449 tusen kvadratkilometer som utgör Kungariket Sverige gäller vår kultur som norm. Ingen annanstans — men här! Man kan alltid avvika från normerna, men det kan innebära svårigheter. Man måste vara medveten det. På samma sätt som en svensk familj som flyttar till Mellanöstern helt klart får problem om man vägrar ta in att man lämnat Sverige och lever i en annan kulturmiljö.

(Andra intressanta bloggar om politik, integration, integrationspolitik, moderna klansamhällen, gruppidentitetspolitik, västvärlden, USA, MR, frihet, yttrandefrihet, kristendom, islam, UNT, rasism, kränkt, islamofobi, media, mediakritik, journalistik)

Källa: Dick Erixon (importerad blogg)