Jag behöver tydligen psykologhjälp

Ursprungsartikel:
http://daddys.blogg.se/2008/october/utkast-ni-som.html


Ni som följt min blogg vet ju att den senaste veckan varit tuff. Jag klarade att stå upp och fightas för min dotter i drygt tre år, men som dom säger, det behövs till slut bara ett strå för att knäcka kamelens rygg. Det var väl det som hände till slut antar jag. Under min turboresa genom den svenska akut psykvården fick jag träffa förstående sköterskor som kom springande med pappersnäsdukar och satt och lyssnade. Alltid samma reaktion. -"Nä men så kan det väl ändå inte gå till?" Varje gång man drar hela storyn, samma svar. Hakan åker ner, ögonbrynen upp. -"Nämen är det sant?" Sen kommer det som ett brev på posten. -"kom ihåg att du alltid kommer att vara pappa." och "När hon blir större kommer hon att förstå". Vilken tröst när hon är 16 bast, sitter på ungdomshem och skär armarna i strimlor....

Har lyckats få en politiker i Folkpartiet att växla några mail med mig också, vilket bara det är jättegrej. Han såg som han sa "att även män diskrimineras inom vissa områden, såsom äldrevården t ex", jag skrev då och berättade vad jag har fått gå igenom i vårt rättssystem. Han svarade även på detta och undrade om inte mitt fall "kunde vara ett fall för JO?" Jag vill absolut inte tala illa om denna politiker, tvärtom. En man i riksdagen som faktiskt tar sig tid att svara på mail från medborgare förtjänar beröm inte skäll, men han är inte riktigt med i matchen, det måste jag tyvärr ändå säga.

För det första är ju inte mitt fall unikt på något sätt. 9 av 10 pappor går ju samma öde till mötes i familjerätterna och domstolarna. JO skulle inte få syssla med annat. Men naturligtvis har jag anmält till JO. Också till Länsstyrelsen, JÄMO och polisen. Men den enda myndighet som ens brydde sig om att göra någon slags utredning var Länsstyrelsen och i deras svar stod det att dom dom tyckte 6 månader för familjerätten att skaffa fram två kontaktpersoner var "rimlig tid". 6 månader för min dotter att inte få träffa sin pappa alls. Rimlig tid?

Nu skall jag remitteras till en psykolog. Tydligen anser man att jag är i behov av psykisk hjälp. Jag köper det. Det som känns tristare är när ens vänner säger samma sak när jag försöker ta upp detta med dom. Jag har en vän som jobbar på en skola i Göteborgsområdet. Han säger varje år att det blir allt mer outhärdligt att jobba kvar. Kliar sig i huvudet och säger "Va fan är det med ungarna? Dom är ju helt utom all kontroll och det blir bara värre". Samtidigt säger han till mig i all välmening att jag nog borde söka psykologisk hjälp så jag inte blir för bitter, eller t o m en rättshaverist, när jag försöker tala om vad som sker med våra barn i domstolarna och vad familjerättskvinnornas tolkning av "barnens bästa" verkligen betyder. Han värjer sig, vill inte höra. Att de "ömma" kvinnorna kan ha med saken att göra blir i hans öron kvinnohat och konspirationsteorier, och jag skall "i all välmening söka hjälp". Det är ju papporna som sviker, slår, våldtar, det vet ju alla. Det är ju därför dom tar ungarna ifrån oss. Att problemen på hans jobb kan ha ett samband med att 200 000 barn i Sverige knappt ser sin pappa alls tycks inte ha föresvävat honom.

När man försöker tala om vad som händer i sverige så blir man alltså skickad till psykolog. Men vem är det som behöver psykolog? Jag? Eller dom som blundar, rycker på axlarna och låtsas som om allt är frid och fröjd.
Fast jag tackar inte nej till erbjudandet i alla fall. har jag tur kanske det är en person som kan förklara för mig hur det här samhället fungerar, för det ska gudarna veta att det behöver jag.

Jag kan ju trösta mig med att jag inte kan vara helt tokig? Det jag säger står ju in FNs barnkonvention och dom som skrivit den ter sig ju i alla fall för mig som rätt kloka personer.

Vill återigen vädja till människor som befinner sig eller känner någon i samma situation som jag att höra av sig. Om ni klickar på ordet Daddy uppe till höger under bilden så finner ni min mailadress. Jag vill höra era historier. jag vet att ni finns därute och att ni är många.

Läs även andra bloggares åsikter om psykvård, psykolog, vårdnadstvister, jämställdhet, barn, folkpartiet,

http://intressant.se/intressant


Källa: daddys (gästinlägg)