http://gwleibniz.wordpress.com/2008/03/14/inhumaniteten-slar-nya-rekord-i-sverige/
Sällan har en så skakande berättelse om inhumanitet uppdagats som den som gäller det svenska samhällets behandlande av den somaliske invandraren Isse Dahir Hassan.
Hösten 2006 »kände« Isse Dahir Hassan »att våldet och krigen blev allt värre« i hemlandet Somalia och beslöt sig för att resa till Sverige. Väl här fick Isse tillgång till en egen tolk, egen bostad, bidrag (motsvarande en somalisk årsinkomst per vecka) och en egen jurist, som i hans namn drev målet om permanent uppehållstillstånd. När uppehållstillståndet tilldelats ansökte Isse Dahir Hassan om anhöriginvandringstillstånd för inte mindre än 13 familjemedlemmar, varav 10 stycken är hans barn. Samtliga fick tillstånd att anhöriginvandra.
Om inte detta var en inhuman behandling nog så följer en än mer skrämmande utveckling. Det visar sig att Sverige, ett land med en skriande bostadsbrist – där arbetande människor får stå i decennier i kö för att kunna flytta – endast givit Isse Dahir Hassan en lägenhet på futtiga 70 kvadratmeter vid ankomsten! Det svenska samhället hade vidare inte lyckats förutse Isse Dahir Hassans ansökningar om anhöriginvandring för 13 familjemedlemmar - och hade alltså inte i tid ordnat fram den tiorummare (minst) som de säkerligen enligt någon FN/EU-konvention har rätt till.
Nu har kommunen annonserat för att hyra en stor lägenhet åt Isse Dahir Hassan och vill till och med köpa honom en villa – men detta är knappast nog som plåster på såren. När Isse Dahir Hassan fått permanent uppehållstillstånd, en 70 kvadratmeters lägenhet, socialbidrag åt sig själv (och hans fru och två andra släktingar), barnbidrag samt övriga bidrag för inte mindre än 10 barn och kommunen letar efter en villa att köpa åt honom.. då känner Isse Dahir Hassan att inget annat alternativ kvarstår än att gråta ut i pressen.
En sån här behandling kan man väl inte utsättas för i ett modernt och demokratiskt land som Sverige?
Göteborgsposten ställer frågan som efter denna upprörande läsning är på tungspetsen på alla bostadsköande svenska skattebetalare:
"Så var finns åttorna och tiorummarna för de nyinflyttade?"
Jo, Göteborgs kommun bygger dem, genom att slå ihop mindre lägenheter. När skattepengarna inte längre räckte till för att driva ett daghem i Majorna, beslutade kommunen att förvandla det till storlägenheter för nyinflyttade invandrare. Kommunen upplåter också hyresvillor åt storfamiljerna.
Samtidigt slår diskrimineringen av invandrare rekord även på andra håll. Detta fall kommer kanske gå till historien som punkten då diskrimineringslagstiftningen till slut fick ge vika för den svenska rasismen;
"En man tog ut sin stationära dator på balkongen, och lämnade den där i cirka två veckor. Sedan datorn slutat fungera gjorde mannen en skadeanmälan till försäkringsbolaget SAFE.
SAFE avslog mannens begäran om reparation eller ersättning. Tingsrätten kommer fram till att mannen vanvårdat datorn genom att lämna den utomhus, och ogillar käromålet. Ingenting i den åberopade bevisningen tyder på att mannen varken direkt eller indirekt diskriminerats på grund av sitt utländska namn eller etniska tillhörighet. Tingrätten ogillar käromålet även i denna del."
Källa (direktcitat): Dagens Juridik
Som tur var finns det fortfarande några klartänkta svenskar som inte gripits av rasismens och inhumanitetens klor. Botkyrka folkhögskola försöker stävja situationen genom att erbjuda kursen “Vita män och rasismen“:
Rasismen ska avskaffas. Hur kan vita medelålders medelklassmän göra om de inte vill spela ut rasistiska mönster längre? Vad gör rasismen med dem? Vad behöver de ändra? I möten med sig själva och andra hittar deltagarna redskap att avskaffa rasismen.
Det kanske ännu finns hopp, men det är lätt att tycka att allt detta är för lite för sent. Omvärlden kommer nog aldrig förlåta Svenskarna, frågan är om vi själva kan det.
Källa: Artiklar (importerad blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar