http://falkblick.nu/?p=405
Expressenmedarbetaren Dilsa Demirbag-Sten, som svingat sig upp till den avlönade svenska åsiktsparnassen genom att länge vara den som säger obehagliga sanningar om islam ur ett feministiskt perspektiv, har gjort det igen.
I dagens Expressen avfattar hon en krönika på kultursidan, där hon påpekar att profeten Mohammed - som ju är islams grundare - var pedofil. Om detta finns det naturligtvis inte mycket att säga i sakfrågan; om en annan man med över femtio år på nacken gift sig med ett sexårigt barn och tilltvingat sig sex av det vid nio års ålder skulle ingen dra sig för att konstatera att vederbörande var just pedofil. Men nu gäller det ju Mohammed, och då blir saken genast mycket känsligare i dagens Sverige. Den beröringsskräck som det svenska mediala och politiska etablissemanget har inför uppgifter som ens kan antyda att islam inte är den genomtrevliga företeelse som Mona Sahlin tror att den är, är ju så fast etablerad att man ibland kan tro att den lärs ut på journalisthögskolan.
Vi minns alla vad som hände senast någon tillnärmelsevis offentlig person fick för sig att säga den uppenbara sanningen att profeten Mohammed var pedofil; det drev som uppstod när predikanten Runar Sögaard klämde till med det i en predikan. I Aftonbladet framställdes det som en “attack mot islam” och Runar tvingades att göra offentlig avbön efter att ha blivit utsatt för så omfattande mordhot från muslimer att han och hans son fick polisbevakning.
Den gången ställde sig hela det politiska och mediala etablisemanget i Sverige oförbehållsamt bakom de muslimska kraven, trots att Runar Sögaaard och hans familj alltså utsats för mordhot och fatwor. Sögaard blev polisanmäld för hets mot folkgrupp, medan ingenting hände med de “[h]undratals rasande muslimer ringde igår Aftonbladet - många med direkta mordhot riktade mot Runar Sögaard” som Aftonbladet rapporterade om. I den ovan återgivna Expressenartikeln där Runar tvingades backa under hoten intervjuas “Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet” som oemotsagd får lägga ut texten om hur påståendet att Mohammed är pedofil “inte håller” för att “[d]et är att läsa in nutida värderingar och synsätt, och förutsätta att det skulle ha gällt tidigare också.” Riksförsäljaren av teorier om svenskars inneboende rasism och strukturella diskriminering, Kurdo Baksi, fick också oemotsagd komma till tals med följande resonemang:
-Muhammed var ingen pedofil eftersom det var ett legitimt äktenskap. Pedofili är på en annan nivå, till exempel när man köper sex av barn.
Det känns överflödigt att konstatera att våra mediers företrädare inte ställde den uppenbara följdfrågan om Kurdo Baksi även ansåg att någon som idag förgriper sig sexuellt på en nioårig flicka inte vore att betrakta som pedofil om han bara vore gift med henne. Inte heller avkrävdes Hjärpe besked om huruvida han anser att “nutida värderingar” i frågan om sexuella övergrepp på småbarn är bättre eller sämre än islams påstående att Mohammed var den perfekte mannen vars liv i alla enskildheter skall anses utgöra det slutgiltiga uttolkningen av muslimsk rättrådighet. En uppenbar fråga till en professor i just islamologi, kan man tycka, men svenska mediers beröringsskräck förhindrar den sortens frågor från att bli ställda.
Det ska bli intressant att följa utvecklingen av denna nya historia. Dilsa Demirbag-Sten har ett antal fördelar jämfört med Runar Sögaard - hon är kvinna, hon har själv invandrarbakgrund - Runars norska dito gills försåvitt inte i de här sammanhangen - och hon är en del av medieetablissemanget. Kanske kommer därför den officiella reaktionen bli att förtiga istället för att fördöma den här gången. Det faktum att det i skrivande stund, flera timmar efter publiceringen, inte finns en enda kommentar - har verkligen ingen skrivit någon? - till texten på Expressens egen sida tyder på det.
Det är trist att man i dagens Sverige ska behöva gratulera en skribent för modet att säga ofördelaktiga saker om en religions instiftare. Det var ju några år sedan vi strök brottet hädelse ur lagboken i det här landet. Då, 1970, hävdades det att “ett särskilt skydd av religionsfriheten inte motiverade inskränkningarna i yttrande- och tryckfriheten”. Det förefaller onekligen som om etablissemanget lyckats föra in den hädelsen igen, bakvägen, i alla fall när det gäller islam.
Källa: Falkblick (importerad blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar