http://robsten.blogspot.com/2008/08/grundlggande-systemkritisk-stndpunkt.html
Signaturen "Minngor" frågade om jag kunde sammanfatta i en mening vad jag och andra systemkritiska slåss för. Det går naturligtvis inte, så jag skriver här några fler meningar. Det får bli en översikt och grov skiss på det ställningstagande jag gjort.Vi har en parlamentarisk demokrati i vårt land, egentligen heter vårt styre konstitutionell monarki. Demokrati är ett dåligt styrelseskick, det är dock det minst dåliga av alla styrelseskick vi känner till och har prövat. Andemeningen med en demokrati är att folket skall utöva inflytande på de beslut och den riktning utvecklingen i nationen tar. Denna process sker huvudsakligen genom allmänna val och genom att media granskar makten och beskriver tillståndet i landet.
Vad som hänt i vårt land (och sannolikt inom hela EU) är att de politiker som tillhör de stora riksdagspartierna fjärmat sig från den situation "vanliga" människor befinner sig i. Att bli politiker och speciellt rikspolitiker med heltidslön för sitt politiska värv har blivit en heltidssyssla, en heltidssyssla man kan göra karriär i. Denna tendens har alltid funnits och ligger gömt i det demokratiska system vi har. Tendenserna har dock varit mer eller mindre påtagliga. Göran Hägg beskriver i sin bok "Välfärdsåren" en situation efter andra världskriget fram till att Olof Palme blev statsminister där den politiska makten stod oerhört mycket närmare folket än vad som är fallet i dag.
Det är t.o.m. så att man på allvar kan säga att våra nuvarande rikspolitiker som arbetar heltid med politik har bildat en egen klass, likt forna tiders adelsklass. Anders Isaksson har beskrivit denna utveckling mycket väl i sin bok "Den politiska adeln". Det finns ett flertal kännetecken på denna utveckling. Vår politiska nomenklatura låter positioner och högre tjänster gå i arv, många inom det politiska skiktet kommer från samma släkt (se tidigare artiklar av mig). De har förmåner som inte vanliga människor ens kan drömma om såsom, inkomstgarantin, fri sjukvård etc. De känner framförallt större gemenskap med varandra i riksdagen och andra konstitutioner än med de väljare som faktiskt valt dem. Detta såg vi utmärkt väl under EMU-omröstningen där det mycket tydligt var politikerna mot folket, striden stod inte mellan de politiska partierna. Oerhört vikiga frågor som den om pensionssystemet gjordes upp intern mellan de stora partierna utan att något parti ville blanda in valmanskåren i en demokratisk process.
Denna utveckling (politikerna som egen klass) har också fört med sig att det politiska etablissemanget har sin egen politiska agenda som saknar folkligt stöd i egentlig mening. Projektet med införandet av det s.k. "mångkulturella samhället" har aldrig debatterats med folket eller förts upp som en valfråga inför ett val. Det är helt och hållet ett projekt som den politiska klassen infört på eget bevåg utan att tillfråga folket. Från början är "det mångkulturella samhället" ett liberalt projekt och inte ett socialdemokratiskt sådant som många systemkritiker tycks tro. Samhällsvetaren Christopher Lasch har utomordentligt väl beskrivit detta i sin bok "Eliternas uppror".
För att kväsa kritik mot sitt projekt har den politiska klassen använt sig av och skapat den politiska korrekthet vi nu har i vårt land. Det är inkorrekt att kritisera nuvarande politik på vissa områden och speciellt asylpolitiken och liknande frågor. Stigmatisering används flitigt för att skrämma människor att ifrågasätta projektet. Stigmatisering fungerar som så att den som t.ex. kritiserar vår asylpolitik anklagas genast för att vara "främlingsfientlig" eller "xenofob". Just olika slags fobier används flitig av försvararna av rådande system, trots att dessa benämningar borde vara förbehållet läkare och psykiatriker. Professorn i socialantropologi, Jonathan Friedman definierar politisk korrekthet och stigmatisering så här.
Argument fördöms på moraliska grunder utan att logiskt analyseras. Den fria
diskussionen försvinner, och ersätts av associativa tankekedjor." Påståenden
reduceras till att bedömas som "goda eller dåliga.
Samt
Med "associativa tankekedjor" avses stigmatiseringsmetoden "guilt by
association", som förekommer på två sätt. Ett är att märka ord och utnyttja
ords laddningar för att ge associationer till en extremistisk och/eller
våldsinriktad individ, grupp eller åsiktsriktning, som redan är märkt. Det
andra är att direkt påtala eller påskina någon form av samröre mellan en
debatterande person eller förening och redan märkta. I ställer för att
ärligt bedöma en utsaga blir det viktigare att fråga vem X är och hur X kan
identifieras. Individer, ord och begrepp positionsmarkeras sålunda, en
indelning i gott och ont sker. På ett behändigt sätt slipper de politiskt
korrekta då anföra sakargument, hur väl underbyggt meningsmotståndarens
resonemang än är
John Järvenpää har beskrivit ovanstående process mycket väl i sin bok "Invandring och Demokrati" som torde vara ett standardverk för alla systemkritiska människor. Begreppet "systemkritiska" är ett samlande namn på alla som är starkt kritiska till politiker som en högre klass som fjärmat sig från folket, som vänder sig emot politikerklassens egna projekt och den politiska korrekthet som kommer med detta. Man finner vanligen "systemkritiska" personer in Sd eller ND men de finns också i alla de sju riksdagspartierna. Många "systemkritiker" anser sig vara partilösa i dag och känner leda vid all partipolitik.
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar