http://falkblick.nu/?p=369
Regeringen Reinfeldt har hittills utmärkt sig främst genom sin totala brist på lyhördhet gentemot folkopinionen i FRA-frågan, men efter Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna har man tydligen förstått av svenskarna är hjärtligt trötta på den häpnadsväckande naivitet och kravlöshet som är utmärkande för svensk invandringspolitik. Gott så.
I DN skriver vår illustre integrationsminister Tobias Billström om hur denna nya lyhördhet mot de svenska väljarna yttrar sig:
Vi är alltför tafatta när det gäller att klargöra våra krav på människor från andra kulturer. Det finns ingen rättighet för just invandrare att vara arbetslösa i någon speciell del av Sverige. Vi måste prioritera arbetslinjen redan i asylmottagandet. Vi vill att asylsökande tidigt ska bosätta sig där jobb och bostäder finns. Detsamma ska gälla dem som senare beviljas uppehållstillstånd. Vi måste tydligare klargöra de krav vi ställer på människor som vill leva här i Sverige. Acceptera och bli accepterad. Det är en mer rimlig princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här.
Det är ju som sagt alldeles utmärkt, och det enda som man kan invända i sak är väl att det hade varit bra om svenska politiker kommit till denna insikt för två decennier sedan. Men i en vikande konjunktur förstår tydligen regeringen att man inte längre kan vinna folkligt stöd för det gapande svarta hål i samhällsekonomin som massinvandringen innebär.
Som vanligt är svensk press snabbt ute med fördömandena av en politik som inte präglas av social och ekonomisk ansvarslöshet: DN låter idag, för skams skull, får man förmoda, ingen gå i direkt polemik mot dagens debattinlägg och i Aftonbladet redogörs bara sakligt för innehållet i debattinlägget, men i Expressen låter man den självdeklarerat s-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren kommentera med att kalla det för en “sverigiedemokratisering av det politiska samtalet” och teoretisera om hur regeringen gör detta för att förhindra Sverigedemokraterna att växa sig starka. Analysen är naturligtvis helt korrekt, men den nedlåtande tonen och föraktet för den väljaropinion som det här utspelet vänder sig till är markant.
Värst är, märkligt nog, SvD, som låter den synnerligen intellektuellt utarmade sossepolitruken Veronica Palm utgjuta sig över hur hemskt regeringens förslag är. Hon plockar fram brösttonerna med besked:
– Den är en osmaklig ton som påminner om Sverigedemokraternas retorik. Den är dessutom svepande och innehåller inga egentliga förslag, bara en retorik som utgår från att människor som kommer hit inte vill göra rätt för sig, säger hon till SvD.se.
Inte en tillstymmelse till saklig kritik, alltså, utan bara de gamla slitna fraserna om hemska invandringsmotståndare och deras ohemula människosyn. Även vänsterpartisten Kalle (sic!) Larsson återges när han - med tidningens egen formulering - anklagar regeringen för att “flirta med potentiella sd-väljare”:
– Det här är en skamlös flirt med främlingsfientliga krafter i vårt samhälle. I flera väljarbarometrar har vi sett hur sd närmar sig riksdagen. Istället för att ta kraftigt avstånd ser vi hur fler och fler av de etablerade partierna istället tävlar om deras gunst. Fortsätter det så här kan vi få en utveckling som den i Danmark, säger Kalle Larsson till SvD.se.
Samma standardiserade misstänkliggörande av dem som inte vill se den totala ansvars- och kravlösheten breda ut sig i samnället, och vi noterar som extra bonus att de svenska medie- och vänsteretablissemangets svarta får nummer ett, Danmark, ånyo får en släng av sleven. Svenska dagbladet utmärker sig verkligen i sin iver att riktigt inpränta hur osolidariskt och hemskt tidningens journalister anser att regeringens förslag är.
Det är utmärkt att bara hotet om att sverigedemokraterna eventuellt skulle komma in i riksdagen fått det svenska politiska etablissemanget att vakna. Det är sent, men bättre sent än aldrig. Nu undrar vi vad som krävs för att det svenska medieetablissemanget skall genomgå ett liknande uppvaknande - ett avskaffande av presstödet, månne?
PS. Det här inlägget avhandlar främst mediehanteringen av regeringens förslag och hur man väljer att kommentera de drivkrafter som ligger bakom det. De politiska implikationerna avhandlas istället här.
Källa: Falkblick (importerad blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar