Det ska böjas i tid det som kollektivt ska bli?

Ursprungsartikel:
http://sannarayman.blogspot.com/2008/08/det-ska-bjas-i-tid-det-som-kollektivt.html


I egenskap av vid-spisen-kedjare och del av SvD:s "förvirrat inkonsekventa" ledarsida tar jag åt mig av Sakine Madons kritik i Expressen idag, även om bara kollegan Paulina Neuding nämndes vid namn.
Sakine menar i korta drag att om man ser ett stort problem med hedersförtryck bör man i konsekvensens namn också ogilla vårdnadsbidrag och den traditionella kärnfamiljen. Gör man inte det är man bara "feminist på deltid".

Well, vårdnadsbidraget gillar jag ungefär så mycket som man nu kan gilla ett bidrag. Bäst vore förstås om folk fick behålla mer av sina pengar, så att de kunde styra mer över sina liv, utan att blanda in Försäkringskassan. Bidraget är en halvdan lösning, skapad för att passa in i det system vi har - ett system som tillåter väldigt få egna val. Men vi återkommer till det där med val och barnavårdnad.

Det ska väl, i konsekvensens namn, erkännas att jag inte kallar mig feminist. Kanske just för att detta epitet brukar bära med sig krav på att göra feminismen till en allt annat överordnad heltidstjänst. Det är ungefär den rättning i leden som SvD:s ledarsida nu avkrävs av Sakine och tyvärr - jag vill inte rätta in mig där.
Konsekvens i all ära, men människor och deras relationer är inte konsekvensens högborg och det vill jag alltid ha med i bilden.

Sakine skriver att "Bortom hedersdebatten tycks feminismen inte vara intressant längre. Då är det inte lika hett att problematisera normer, strukturer och integration på SvD:s ledarsida. Det ryms inte i mallen."

Jag undrar lite vilken mall det är vi pratar om. Hedersförtrycket är ett tydligt och förkastligt brott mot individens rätt att själv välja hur livet ska levas. En eller flera människor förtrycker en annan på ett högst påtagligt och konkret sätt. Om man på allvar likställer blotta förekomsten av äktenskap och familjebildning på helt frivillig basis med hedersförtryck - ja då är det nog dags att se över sina vågskålar.

"Antingen är man för jämställdhet eller så är man inte det. Att vara för jämställdhet lite då och då, för att matcha "det som är inne" för stunden, ser inte särskilt snyggt ut."
skriver Saki vidare och gör på sätt och vis en Bush. Hur ska vi ha det? Är vi med i koalitionen för jämställdhet eller ej? Är vi skurkfeminister eller good guys?

Alltså, hedersförtrycket drabbar förvisso fler tjejer än killar, men den är i grunden något som kränker individens rätt att bestämma över sig själv, oavsett kön. Egentligen behöver vi inte ens dra in feminismen, vi snackar högst grundläggande principer här.

Men okej, låt oss "go there". Till normerna och den onda familjen...
Poängen som Paulina gör, som jag tidigare har gjort och som mängder av andra också har påpekat när det gäller Bitterfittan är att även om folk ser normerna, så verkar de av någon outgrundlig anledning följa dem ändå. Till och med Sveland gör det.

Då kan man förstås säga att vi följer normer för att vi inte vågar göra något annat. De är ju så attans starka, normerna. Man vågar inte annat än att bleka analen, slänga in lite botox och gifta sig, typ.
Ärligt, Saki. Du kan inte mena att du ansluter dig till denna totala nedvärdering av individens förmåga att bestämma själv?

Maria Sveland sa, i faktarutan till sin artikel i DN tidigare i sommar att hon drömmer om att bo i kollektiv - som vore det något fullständigt onåbart.
Newsflash, det finns kollektiv. Det går att starta nya. Det är på intet sätt otillåtet. Det finns människor som trotsar kärnfamiljsnormen. Det höjer inte mina ögonbryn och jag får väl anta att det inte heller höjer Sakines.
Men, faktum kvarstår - Sveland följer normen och hon nöjer sig med att kokettera med att hon är emot den. Åter andra väljer kärnfamiljsliv för att de helt enkelt gillar det. Själv struntar jag högaktningsfullt i vilka val folk gör, så länge valen är möjliga.
Och det är de.

Trots betydande framgångar vad gäller jämställdhet i Sverige framställs vårdnadsbidraget ibland som ett nästan samhällsomstörtande och farligt experiment, medan kvoterad föräldraförsäkring för många hägrar som en landvinning i klass med rösträtten. Vårdnadsbidraget innebär enligt de flesta ett steg tillbaka i kampen för jämställdhet. Det är dåligt eftersom vi fortfarande har strukturer av ojämställdhet mellan könen. Vi är alltså inte klara - än.

Vore det då inte på sin plats att komma överens om ett par saker? Vad är tidsplanen? Hur bråttom är det? När är vi nöjda? Vad är målet? Inga äktenskap? Inga familjer? När kan de där fortfarande existerande strukturerna tänkas vara utraderade så att staten kan lägga av med att styra över våra privatliv?

Slutligen, apropå kollektiv och individer. För ett tag sedan länkade just du Saki, till Dilsa Demirbags Stens fina och resonerande artikel om småbarns behov. Jag minns att jag reagerade litegrann, både på att du fann det intressant och att du skrev att detta med "barns behov" var något du inte hade koll på.
Det har väl inte jag heller, jag är i alla fall ingen mor. Men jag lever i föreställningen att också barn är individer med personligheter.

Det betyder att barn är olika. För några barn kan det vara komplett och fullständigt problemfritt att börja dagis hur tidigt som helst, medan det för andra, mindre kollektivt lagda barn kan vara svårare. Det kan också uppstå olika situationer i livet som påverkar behoven.

I min familj var det så. Jag hade inga som helst problem med dagis och jag började tidigt. Sen flyttade vi och fick byta hus, tillvaro, dagis och allt det där. För mig inte så besvärligt, men för min tvåårige lillebror blev det för mycket. Ett totalt haveri. Vi pratar inte curling - även personalen gav efter en tid rådet att han nog skulle vänta lite med att börja där. Mina föräldrar blev tvungna att leta andra lösningar - som inte fanns. Ett lugnande halvår med vårdnadsbidrag hade kunnat göra stor skillnad för en liten liten pojke som helt enkelt inte var redo för dagiskollektivets vardag just då.

Att döma av den debatt vi för idag borde den samhälleliga uppgiften för föräldrar i denna situation alltså vara att i första hand tänka på den feministiska konsekvensen?

Nej. Olika människor har olika behov. Olika barn har olika behov. Är det så jäkla hemskt om vi har en aldrig så liten utväg att möta dessa behov?
Vad är det som säger att feminismen ska vara det enda styrande instrumentet i familjepolitiken?
Eller handlar allting bara om att "det ska böjas i tid det som kollektivt ska bli"?
I mina öron låter det rätt läskigt.


Källa: Sanna Rayman (gästinlägg)