Politisk feghet och civilkurage för populasen

Ursprungsartikel:
http://falkblick.nu/?p=343

Dagens nyheter har i dagarna upplyst oss om att regeringen filar på ett lagförslag som skall omvandla civilkurage från en personlig dygd till en medborgerlig plikt. Det är lätt att ta sig för pannan.

Nog för att regeringen Reinfeldt gick till val på att vara sossigare än sossarna själva, men det borde finnas någon gräns för den socialiseringsiver som sköljer över vårt stackars land från regeringskansliet. Är det inte fråga om att införa en övervakning av medborgarna som skulle fått Josef Stalin att kippa efter andan i beundrande häpnad är det lagar som denna, i vilken det personliga ansvaret åsidosätts till förmån för kletiga kollektivistiska förpliktelser.

Det är kristdemokraterna i egenskap av Inger Davidson, som är ordförande i riksdagens justitieutskott, som - som så ofta när illa genomtänkta lagförslag skall trumfas igenom - motiverar lagen med grumliga emotionella argument:

- Det finns ett annat fall där en flicka våldtogs på ett badhus. Där fanns det ett flertal vittnen, men ingen ingrep. Man utgick ifrån att det kanske inte var en våldtäkt på gång och bortförklarade det hela, tillägger hon.

Jovars, Inger, vi minns det fallet. Det inträffade i det beryktade badhuset i den multikulturella Stockholmsförorten Husby och det handlade inte om något bristande civilkurage utan om ett medvetet och kollektivt iscensatt övergrepp på en svensk flicka av ett antal muslimska män. Hur Ingrid inbillar sig att det fallet skulle ha påverkats av en civilkuragelag när samtliga inblandade var antingen offer eller förövare undandrar sig rationell bedömning.

Men eftersom Inger sitter i justitieutskottet kan vi tipsa henne om att det faktiskt redan finns lagar här i landet som påbjuder ingripande anmälan vid pågående brott. Ingrid kan t.ex. avsätta någon minut av sitt säkerligen mycket hektiska riksdagskvinneliv till att slå upp Brottsbalken, 23 kap, 6 § där hon kan lära sig att:

6 § Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådant brott; dock må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.

Denna lag har i svensk praxis funnit sin tillämpning huvudsakligen i fall där den tilltalade är i delo med förövarna - så fälldes t.ex. en nazist som var med i gänget som slog ihjäl Jan Hron enligt denna paragraf då han inte anmält de övrigas brott. Att man sällan går på utomstående vittnen enligt detta lagrum är uppenbarligen ett försök att säkerställa att vittnesbenägenheten inte avtar. Och då skall vi komma ihåg att denna lag bara avser anmälan, inte direkt ingripande. Att en lag om direkta ingripande skulle gå längre förefaller oerhört märkligt om regeringen inte avser att drastiskt minska mängden villiga vittnen.

Slutligen kan dra sig till minnes vad vi redan tidigare rapporterat om här på Falkblick - hur den svenska polisen i allt större utsträckning står handfallen och vägrar att ingripa mot den tunga brottsligheten även i situationer där ingripande vore möjligt, ett beteende som motiveras av hur farligt ett ingripande vore för polismännen. Det är exempellös politisk feghet av Alliansen att kräva att medborgarna skall ta det ansvar som man inte vågar utkräva av polisen.

Källa: Falkblick (importerad blogg)