Den svenska vänstern har börjat svettas

Ursprungsartikel:
http://falkblick.nu/?p=344

I en ny artikelserie skildrar Aftonbladet den politiska utvecklingen i Europa, där flera borgerliga ledare kommit till makten med hjälp av invandringskritiska partier. Samma sak diskuteras alltmer i bloggosfären.

På Falkblick gillar vi att skriva om europeisk politik. Smakprov finns här, här, här och här. I Europa har vi de senaste åren kunnat se en trend där socialdemokrater förlorar makten till borgerliga partier. Den här utvecklingen beror dels på att det i många länder vuxit fram invandringskritiska partier som förskjutit maktbalansen, dels på att klassiskt borgerliga partier börjat appellera till en folklig konservatism i värdefrågor (kriminalpolitik, skolpolitik, migrationspolitik). Den här trenden pratas det relativt lite om i svensk media, och det övergripande målet med våra artiklar är att upplysa om den här trenden.

Aftonbladet påbörjade igår en artikelserie i fyra delar om "högerradikala partier" i Europa. Först ut var Olle Svenning, som skrev om Frankrike. Artikeln innehåller några lustiga formuleringar - bland annat jämförs regeringen Sarkozy med Petains regim under andra världskriget - men analysen är det inget fel på. Svenning beskriver hur Sarkozy gjorde lag och ordning till huvudfråga inför valet:

Sarkozys folkliga popularitet växte oavbrutet. En framgång för hans kalkyl att presentera sig som garant för ordningen, också i de socialt mest utsatta områdena. Han ville skilja de upproriska från majoritetsbefolkningen, som kämpar på med sina lågavlönade jobb, tar de tidsödande kollektiva transportmedlen till stan. Plågas av våldet, bullret, de underbemannade skolorna, den slitna vårdapparaten och den oftast torftiga stadsmiljön.

Den här strategin gav Sarkozy många röster från f.d socialistväljare, men även från anhängare till nationalistpartiet Front National - en miljon fransmän som röstade på Jean Marie le Pen i presidentvalet 2002 röstade på Sarkozy 2007. I dagens nummer av Aftonbladet fortsätter artikelserien med en artikel om Danmark av statsvetaren Drude Dahlerup. Hon beskriver hur Dansk Folkeparti vänt upp och ned på debatten om invandring och fått de övriga partierna att röra sig mot en mer restriktiv ståndpunkt. Skalar man av det ideliga talet om "främlingsfientlighet" och "invandringsfientlighet" finns även här en god analys:

I dag är partiet det tredje största partiet och ger som fast stödparti den borgerliga regeringen dess majoritet. DF:s makt över lagstiftningen och hela samhällsdebatten är enorm.

Den främlingsfientliga retorik och politik, som har kännetecknat Danmark de senaste åren, är inte förbehållen Dansk Folkeparti, utan delas numera av både regeringen och socialdemokraterna. På senare tid har även Socialistisk Folkeparti börjat flirta med invandringsfientlig retorik.

Den tredje delen av artikelserien skall enligt uppgift handla om Norge och skrivas av vänsterpartisten Ali Esbati. Esbati har tidigare, tillsammans med vänsterbloggare som Svensson och Jinge, skrivit om vad de kallar "fascistiseringen" av europeisk politik - dvs att klassiskt borgerliga partier närmar sig invandringskritiska.Det verkar som om vänstern mer och mer börjar dra den slutsats vi på Falkblick dragit - att de stora omvälvningar vi kunnat se i europeisk politik de senaste åren kan komma även till Sverige. Denna tes går SvD-skribenten Patrik Krassén till storms mot:

Att kalla nationalister, rasister, xenofober och andra främlingsfientliga för "höger" eller "extremhöger" är ett försök att koppla dem till partier som är icke-socialistiska, men inte invandringsfientliga. Höger-vänster-skalan, i den mån den fortfarande har någon relevans, har sedan kriget handlat om synen på ekonomisk frihet och statens storlek. Det är också det som skiljer Alliansen och vänsterpartierna i Sverige åt –inte synen på invandring.

Krasséns tes kan tyckas stämma vid en första anblick. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin skiljer sig inte mycket vad gäller retoriken kring invandring. Men tittar man på vad borgerliga respektive socialistiska väljare tycker i frågan, framträder genast en tydlig skiljelinje:

Bra förslag att ta emot färre flyktingar (%)

Vänsterpartiet 31

Miljöpartiet 27

Socialdemokraterna 47

Centerpartiet 48

Folkpartiet 48

Kristdemokraterna 45

Moderaterna 57

Förutom att det bland väljarkåren som helhet finns ett starkt stöd för en mer restriktiv invandringspolitik, finns det också tydliga skillnader mellan de olika partierna i frågan. Ju längre åt höger ett parti står, desto mer invandringskritiska tycks dess väljare vara. Kristdemokraterna utgör ett undantag.

Att skiljelinjerna i svensk politik enbart skulle handla om ekonomi stämmer alltså inte. Invandringen, och andra värdefrågor, utgör tysta skiljelinjer som politikerna länge undvikit att diskutera. Detta är den stora anledningen till att den politiska utveckling vi sett i våra grannländer uteblivit i Sverige. Frågan är dock hur länge den ordningen kommer att bestå. Sverigedemokraterna närmar sig riksdagen i rask takt och kommer att tvinga de etablerade partierna att bekänna färg i frågan. Dessutom ligger Alliansen och vänsterblocket nu oerhört nära varandra i ekonomiska frågor, vilket gör att nya stridslinjer kan öppnas i debatten.

En debatt som fokuserade mer på invandring och andra värdefrågor skulle definitivt gynna de borgerliga partierna. Allt fler inom vänstern tycks ha börjat inse det. När skall borgarna själva inse det?

Uppdatering: DN skriver om socialdemokratins kris 31/7

Källa: Falkblick (importerad blogg)