Den danska debatten

Ursprungsartikel:
http://falkblick.nu/?p=172

Den danska politiska debatten skiljer sig som sagt markant från den svenska. Det är inte det att det inte finns mycket politiskt korrekta människor i Danmark: det gör det, t ex i Westerbergliberala Radikale Venstre och i Köpenhamstidningen Politiken. Men det finns även andra röster. Bara det att det finns en levande debatt med motsatta ståndpunkter i svåra värdefrågor är något som är behäftat med lätta overklighetskänslor för en svensk. Här följer två exempel på hur det kan se ut i danska dagstidningar. De är hämtade ur Jyllandsposten (den med Muhammedteckningarna, ni vet) och Berlingske Tidende. Tillsammans med Politiken utgör är de de tre största morgontidningarna i Danmark. De är inte utvalda för att de är osedvanligt välskrivna eller intressanta - det är de inte - utan för att de ger en bild av den danska politiska debatten. Båda författarna har förresten doktorerat, något som ytterligare understryker hur annorlunda debatten är på andra sidan sundet. Det är inte några duvungar eller perifera figurer som vågar stå för dessa åsikter i Danmark.

Med reservation för eventuella felöversättningar (det är svårare än man tror att översätta danska). Båda artiklarna uppsnappade hos Snaphanen.

Folkuppfostran

av Mikael Jalving 

Den politiska korrektheten försitter inte en enda möjlighet att skylta med sin glänsande korrekthet. T ex kan man på medeltidsavdelningen på Köpenhams Stadsmuseum för närvarande betrakta en målning av en kvinna med slöja och läsa följande bildtext skriven av arkeolog Vivi Lena Andersen:

Denna oskyldiga bild har en otroligt viktig poäng för oss idag. Tänk på all den polemik, som finns kring dagens muslimska kvinnor, som bär slöja i dagens Danmark. De människor som har antipati mot att kvinnor bär slöja vet inte att danska kvinnor har gjort precis detsamma. Bilden är en eye-opener i den debatten.

Det kan man kalla för folkuppfostran och åsiktsutbildning, trots att det sker för kommunala pengar. Kanske den kära arkeologen skulle hålla sig till sina krukskärvor och sin medeltid.

Att bildtexten inte skiljer mellan den historiska kontexten den gången och idag kan inte överraska någon och är en logisk förlängning av de nya pedagogiska riktlinjer för historiefacket i grund- och gymnasieskolan, som enligt gurun Bernard Eric Jensen från Danmarks Pedagogiska Universitet helt enkelt är till för att man ska kunna “se, varifrån rädslor och idéer om fiender kommer ifrån, och vad som håller dem vid liv”. 

Forntiden är alltså inte alls längre forntid. Forntiden är framtid. Allt hänger samman. Och danskarna är kroniskt eller latent främlingsfientiga. De skall alltså botas.

Samma budskap kommer från en av folkuppfostrans "grand old men" Bjørn Elmquist. Njut t ex av honom i detta klipp från onsdagens Deadline, där godhetens apostel blir överkörd av historikern Morten Uhrskov Jensen vars glimrande framställning av den danska utlänningspolitiken sedan 1983 Et delt folk nyligen getts ut. Debatten är fantastisk TV och kan med brukas i undervisningssyfte med lika stor rätt som arkeologens privata åsikt.

Medan Uhrskov Jensen talar om politik och sociala problem som är förbundna med invandring, bl a i Sverige, talar Elmquist om politik som estetik, dvs om “debatten”, “tonen” och annat gott. Klarare kan det inte sägas än det görs av Elmquist själv; för honom är och förblir Sverige ett föregångsland: 

De har problem i Sverige, naturligtvis har de problem, men det kan absolut inte jämföras med den debatt, vi har i Danmark. Det är så provinsiellt. 

Här har vi den danska utlänningsdebatten i ett nötskal. Medan anhängarna till en stram politik på området hänvisar till politiska, kulturella och sociala konsekvenser av massinvandring och lämpliga regler för asyl och familjeförening, vänder anhängarna av öppna gränser den andra kinden till och kritiserar debattformen, bestämda partier och namngivna personer.

Går man således mest upp i estetiken, är man slappare; går man mer upp i politiken, blir man stramare, och vi erfar således att folkuppfostrarna i verkligheten blott är esteter. Vi andra är rent äckliga.

 

Hem till Sverige 

av Hans Hauge

Jag har precis varit på en tur till Malmö. En ganska fin stad. Och den har något, som många gärna vill ha i Danmark: stor öppenhet för främlingar, särskilt muslimer.

Den är präglad av mångfald och tolerans. Visst ser man inte särskilt många muslimer på gatan, men tro mig - de är tjänande andar överallt i köken osv. Malmö ger inte ett särskilt svenskt intryck. Jo, skyltarna är gula och blåa men ändå. Malmö är en multikulturell mönsterstad, och jag har hört att Muhammed är det namn som är mest populärt.

Eftersom man inte helt har fria och demokratiska val i Sverige, har man lyckats att utesluta sverigedemokraterna, den svenska motsvarigheten till Dansk Folkeparti. Det måste vara nästan ett paradis att bo i ett land som är fritt från rasister. Inte nog med det. I Sverige är stat och kyrka åtskild - det samhälle, som varje Politikenläsare drömmer om, är realiserat i Köpenhamn M, som Malmö också heter. Jag vet inte, om det är ett problem, men det är ju något speciellt att det är så många gästarbetare i Danmark, och det kommer nog fler, eftersom vi tjänar mer, än de gör. Mitt intryck är dock att de svenska gästarbetarna är snabba på att anpassa sig.

När jag skriver om Malmö kan de flesta räkna ut, att det handlar om Utlänningsservice, vars service uppenbarligen inte är god nog. EU vill göra familjeföreningar lättare, och Utlänningsservice vill göra den svårare. Kanske håller Utlänningsservice ändå bevisade “äkta par” utanför Danmark. Det är heller inte lätt att förstå, vad denna service har emot äkta par, men det är något, som skall undersökas. Man säger, att Utlänningsservice luras. Det visar sig också, att de bara luras, om man frågar per telefon, medan de uppenbart säger något riktigt när man skriver eller ber att tala med en “överordnad”. Om de förvirrade förälskade danskarna hade sett Fru Hyacinth, skulle de veta, att man alltid ska tala med chefen.

Som bekant har vi en 24-årsregel som skall förhidra turkiska kusinbröllop. Vi menar att man ska vara förälskad för att bli gift, och det vill säga att ha ett och annat i hjärnan. Nu finns det några förälskade danskar som finner en ghanes eller ryss. Det är inte så mycket det, att de vill gifta sig, som är problemet, men dessa danskar vill för allt i världen hem till Danmark, för där har den ene av dem sina rötter, och det är hans eller hennes hem. (Varför reste de då?)

Vi utgår från, att dessa förälskade är mycket “dansksinnade”. För dem måste det vara nästan som en förvisning till Sibirien att bo i Malmö. Jag kan levande föreställa mig dem sitta vid vid ett café och blicka längtansfullt över mot Köpenhamns torn nynnande "Dig elsker jeg, Danmark, mit fædreland", medan kärasten ser lite avundsjuk ut. Här bor de i ett öppet multikulturellt paradis, och så vill de hem till ett slutet, rasistiskt land. Det fattar jag inte.

Njut dock av tillvaron som dansk minoritet och säg tack för utlänningsservicen.

Källa: Falkblick (importerad blogg)