Värdekonservatismen lever

Ursprungsartikel:
http://falkblick.nu/?p=327

Kristdemokraterna går i helgen till riksting. Det är ett sargat parti som riskerar att falla ur riksdagen i nästa val. Många tycks mena att lösningen på krisen är att släppa partiets själ och bli mer som de andra riksdagspartierna. I själva verket är det tvärtom.

Aftonbladets ledarredaktion anlägger under fredagen en ganska skadeglad ton gentemot partiet. Opinionssiffrorna på fyra procent beror på att det inte finns något folkligt stöd för moralkonservatism i Sverige, menar man. Även Expressen går på samma linje under rubriken "Råd till Göran". Det är bra att abortmotståndarna besegrats menar man, men:

Vurmen för vårdnadsbidraget tycks vara svårare att släppa. Särskilt som kd uppfattar sig ha en stabil folkmajoritet på sin sida. Och så är det möjligen, åtminstone fram till att negativa inlåsningseffekter visar sig. På sikt är det omöjligt att vara ett modernt jämställt parti som driver arbetslinjen och ändå förespråka ett bidrag som riskerar att låsa fast mammor, inte minst många invandrarkvinnor, i en sele mellan vaggan och spisen.

Som SvD påpekar, har Expressen rätt i sitt första stycke. Vårdnadsbidraget har ett stort folkligt stöd. Därefter talar man om "negativa inlåsningseffekter", vilka underförstått består i att mammor kommer att tillbringa mer tid i hemmet och mindre tid på arbetsmarknaden i början av barnens liv. Även här har Expressen rätt i sak, vårdnadsbidraget leder naturligtvis till att föräldrar tillbringar mer tid i hemmet, och eftersom kvinnor fortfarande tar större ansvar än män för barnens uppfostran kommer effekten att bli tydligast bland mammorna. Att tala om en inlåsningseffekt blir dock vanskligt: inlåst är man ju mot sin vilja, medan vårdnadsbidraget är helt frivilligt. De personer som kommer att utnyttja vårdnadsbidraget är ju just de som vill tillbringa mer tid med sina barn, men som i dagsläget upplever att de inte kan göra det. Skall man alls tala om en låsning i dagsläget har vi istället en utlåsningseffekt - föräldrar som vill vara hemma med sina barn tvingas arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop.

Om vårdnadsbidraget åstadkommer en inlåsningseffekt, kan man säga detsamma om studiemedel. I grund och botten handlar det om samma sak: människor får ekonomisk kompensation från staten för att under en tid stå utanför arbetsmarknaden och ägna sig åt något man tycker är viktigare. Skillnaden är att en människa som studerar anses göra något bra och uppbyggande för både sig själv och samhället, medan en person som uppfostrar nästa generation är "fastlåst mellan vaggan och spisen", enligt Expressen. Vidare skriver man att:

Det stora hindret för kd:s väg mot normalitet är motståndet mot samkönade äktenskap. Här är partiet helt i ofas med folkviljan."

De senaste opinionsundersökningarna visar att ca 70% av svenskarna är positiva till homoäktenskap, medan ca 30% är negativa. Så visst kan man, om man vill, säga att kd befinner sig i ofas med folkmajoriteten i den här frågan. Då bortser man emellertid helt från att sex av sju riksdagspartier redan företräder de 70% som vill ha homoäktenskap, medan kd monopoliserar motståndet. Det är svårt att se att det skulle finnas speciellt många potentiella kd-väljare som skulle avstå från att rösta på partiet pga dess motstånd mot homoäktenskap. Varför tre av tio svenskar helt skall sakna representation i riksdagen i den här frågan är inte heller glasklart.

Något som däremot är glasklart är Expressen budskap: kd skall stryka vårdnadsbidraget, försvaret av äktenskapet och alla andra ståndpunkter som kan uppfattas som värdekonservatism. Kd skall bli ett socialliberalt mittenparti, och helst plocka bort k:et ur partinamnet.

Vad kd skulle vinna på detta är svårt att se. Den som vill rösta på ett socialliberalt mittenparti saknar knappast alternativ idag, och det finns knappast någon anledning för dessa väljare att överväga en röst på kd. Effekten skulle snarare bli att de verkligt värdekonservativa väljarna övergav Hägglund till förmån för Sverigedemokraterna, och kd skulle åka på ändan ur riksdagen 2010.

För mindre än tio år sedan var kd Sveriges tredje största parti. Under Alf Svenssons ledarskap nådde man 15,16% i opinionsmätningarna, och partiet var betydligt mer konservativt på den tiden än vad man är idag. Att värdekonservatismen skulle vara död som politisk inriktning i Sverige stämmer helt enkelt inte. Kristdemokraternas problem är istället att man inte vågar stå för sin värdekonservatism längre. Man har svikit i princip alla sina vallöften för att inte splittra alliansregeringen, och man har gått på defensiven i sina hjärtefrågor. Skall man ge något råd till Göran Hägglund och hans parti, så är det att räta på ryggen. Det finns en stor grupp värdekonservativa väljare därute, och de väntar på ett parti som kan företräda dem. Antingen försöker kd att återigen bli detta parti, eller så försvinner man.

Källa: Falkblick (importerad blogg)