Särbehandling är en sak, upplevd särbehandling en annan

Ursprungsartikel:
http://advodia.blogspot.com/2008/06/srbehandling-r-en-sak-upplevd.html


I dagens DN kan man läsa en notis med rubriken "Kvinnor som forskar särbehandlas". Det handlar om en undersökning enligt vilken 25% av de kvinnliga doktoranderna i Sverige upplevt sig bli negativt särbehandlade på grund av sitt kön. Och det finns mycket att invända mot notisen och mot den bakomliggande undersökningen.

Till att börja med är rubriken givetvis felaktig. Undersökningen har inte alls bevisat förekomsten av negativ särbehandling, utan bara att ett antal kvinnliga doktorander upplever sig ha blivit negativt särbehandlade. De är dessutom i klar minoritet, medan rubriken antyder ett allmänt fenomen. Och även 6% av de manliga doktoranderna uppger sig ha blivit negativt särbehandlade - varför nämns inte de i rubriken? (Ett förslag på alternativ, mer saklig rubrik: "Många doktorander upplever sig ha blivit negativt särbehandlade på jobbet".)

Men bör man nu inte anta att den som upplever sig vara negativt särbehandlad på grund av kön faktiskt också är det? Jo, när den feministiska ideologipiskan viner över politiker och media är det förstås det förhållningssätt som gäller. I själva verket finns det goda skäl att anta att mycket upplevd negativ särbehandling enbart existerar i den drabbades hjärna. Dagens kvinnor lär sig trots allt, inte minst just på universiteten, att de är förtryckta av patriarkat och könsmaktsordning. Det blir då en lätt tillgänglig förklaring till allsköns motgångar, inklusive sådana man utan att vilja kännas vid det har dragit på sig själv. För de doktorander som försvurit sig åt radikalfeministiska teorier är det väl rent av att betrakta som tjänstefel ifall de inte upplever sig vara negativt särbehandlade? Det skulle ju i annat fall tala emot deras teori om den allestädes närvarande könsmaktsordningen...

För sakens skull kan vi sedan ändå låtsas att alla de som upplevt sig utsatta också verkligen blivit det. Då kvarstår som ett faktum att det är ett problem vilket kan reduceras till att handla om agerandet hos endast ett fåtal män. Det krävs ju inte 25% av männen på universiteten för att diskriminera 25% av de kvinnliga doktoranderna, utan 5% borde räcka mer än väl. Något ondskefullt patriarkat som systematiskt trycker ner kvinnorna finns alltså ingenstans i sikte.

DN-notisen:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=775803

-


Källa: Advodia (importerad blogg)