Björklund - Riksdagspartiets enda undantag

Ursprungsartikel:
http://beskt.blogspot.com/2008/05/bjrklund-riksdagspartiets-enda-undantag.html


För ganska exakt 40 år sedan var Olof Palme ecklesiastikminister, d.v.s. ansvarig för skolfrågan. I en berömd artikel ("Skolan som spjutspets mot framtiden") utlovade han en i grunden omstöpt skola i den dogmatiska massmodernismens, snällismens och socialingenjörskonstens totalitära anda. Kunskapscentrering och "elitism" skulle bort; så även arbetarrörelsens bildningsideal. Skolan skulle bli ett gigantiskt ideologiskt, likriktnings- och propagandainriktat projekt i 68-rörelsens tecken: den atomiserade massindividen, bekvämt konsumistisk-egoistisk bakom de revolutionära poserna, skulle massframställas. Och så blev det - med massmediernas och borgerlighetens benägna hjälp. Med den s.k. radikala pedagogiken (Dewey et al.) i ryggen.

40 år senare ligger skolan öde, under det bildningstanken på lärarutbildningarna endast väcker löje och hån. Och de klassresor som en tidigare, i dag smutskastad skola möjliggjorde, de har i det närmaste helt uppphört. Samtidigt har en länge mycket ensam politiker oväntat lyckats vända trenden. Trots det egna partiets årtiondelånga svek av skolan och eleverna. Trots övriga borgerliga partiers anpassning till den kulturradikala, oikofoba vänstern. Trots rikets massmedier (med undantag för SvD:s politiksa redaktion). Trots lärarfacken. Trots den svenska vänsterns systematiska anslutning till allt som förstör och drar ned. Trots totalitärpedagogernas hysteriska motstånd.

Ja, skolminister Björklund, tveklöst landets vassaste minister på över 40 år, har en plan, och den syns kunna fungera, och den innebär de facto ett underkännande av den s.k. radikala pedagogikens mångåriga totalitära regemente över svensk skola. Efter 15 år av kamp mot den auktoritära flumskolan syns minister B till sist ha vänt skutan. Nedanstående tal, som hölls för några dagar sedan, vittnar om hur stor den förändring är som Björklund inneburit. Den med kort minne hänvisas till en jämförelse med vilket tal av Baylan som helst. - Ni minns väl Baylan?

Sorgligt är förstås att Björklund inte tillhör en nationellt sinnad regering - det som förr var norm oavsett politisk hemvist. Ja, för vad är det för poäng med att rädda Sverige skolvägen för att sedan sälja ut det, för att sedan ersätta svenskarna med araber och somalier, för att sedan låta storfinansen utarma bildning och kultur, för att sedan smickra extrema sektliknande grupper med paranoida föreställningar (gaylobby, genusfeminism, olika Sverige-hatande...)? Vad är det för poäng att rusta Sverige för ekonomisk kamp med t.ex. Indien om man ändå menar att inget Sverige finns, att dess innehåll är utbytbart, ja, att det enda intressanta med Sverige tillkommit genom invandring från fjärran? Och vilken är väl meningen med sunda, livsnödvändiga skolreformer när Mona till följd av amöban Reinfeldts landsförrädiska vanstyre troligtvis kommer att återta makten i nästa val (av outgrundliga skäl tror svenskarna nämligen att Reinfeldt och Mona står för skilda ting)?

Dessa frågor är legitima. Och kanhända är allt redan kört. Troligtvis kommer Björklund 25 - i vart fall minst 10 - år för sent. Med de hjärntvättade, massatomiserade, underhållningsindustrialiserade svenskarna och med de yngre, oftast självtillräckligt okunniga, extremt politiskt korrekta yngre lärarna lär vi få dras länge. Och nog är Björklund i många andra frågor en stor besvikelse (om inte annat är han folkpartist...). Icke desto mindre finns det något glädjande och tillfredsställande i att det sanna och sunda för en gångs skull sägs högt. I Sverige. I en viktig fråga. Av en politiker därtill! Missa därför inte Björklunds tal.

Anförande av Jan Björklund, utbildningsminister, vid invigningen av Lärarnas Riksförbunds kongress, Stockholm 23 maj 2008

DET TALADE ORDET GÄLLER

Ers Majestät!

Mina damer och herrar!

De ungdomar som nu går i gymnasiet är den första generation på över 100 år i Sverige som kommer att kunna färre främmande språk än sina föräldrar. Det är något mycket märkligt med detta. Världen globaliseras, Sverige europeiseras men våra gymnasieungdomar väljer att läsa färre och färre främmande språk. Valfriheten och det stora friutrymmet för skolorna har lett till att en flora av nya valbara ämnen har brett ut sig i gymnasiet. Många av dem har en ren hobbykaraktär. Kursen "festfixarna" med drinkblandning som huvudingrediens gav 50 poäng på gymnasiet i Uddevalla för ett tag sedan, vilket är lika mycket i betygspoäng inför universitetet som ämnet religionskunskap. Friskolor och kommunala gymnasier har försökt övertrumfa varandra om hippa och coola erbjudanden. Man lockar med resor, gratis datorer och specialutformade utbildningar, ofta med låga krav.

När skolideologerna i kommunförbundet för några år sedan skulle formulera visionerna för framtidens skola haglade rubrikerna om att skolan ska vara lustfylld. Det borde till exempel inte heta lärare längre, eftersom det då låter som att lärarna har något att lära ut. I en modern demokratisk skola menade man att lärare och elever i stället skulle lära av varandra. I en särskild formulering underströk man särskilt hur skolorna i framtiden borde arbeta; man skrev att i framtidens skola skall "undervisning undvikas helt".

Men att lära sig kunskaper kräver ansträngning. Allt är inte alltid jättekul, men det måste ibland göras ändå. Det är naturligtvis inte fel - tvärtom - om eleverna upplever undervisningen som lustfylld. Men det kan ju inte vara ett krav att det bara får förekomma roliga moment i skolan. Nu ska jag göra ett för svensk skoldebatt kontroversiellt uttalande: Skolans uppgift är undervisning - inte underhållning!

Tyvärr, alla ni som arbetar i gymnasiet eller högstadiet, nu ska jag säga något tråkigt för er. Skolsystemets i särklass viktigaste del är lågstadiet. Lågstadiet hade en mycket tydlig uppgift; att lära barnen läsa, skriva och räkna. Det fanns en särskild yrkesgrupp med stor yrkesstolthet genomförde denna uppgift, nämligen lågstadielärarna. För de elever som behövde mycket extra hjälp, så fanns det särskilda speciallärare. Men så fick Sverige för sig att detta var gammaldags och borde reformeras. Man borde ha en röd tråd genom alla åren och inte särskilda kategorier lärare. Så fick vi grundskolläraren som skulle kunna undervisa alla årskurser i skolan. Ytligt kunnig på mycket, inte proffs på något. Och visst var det väl fel, tyckte man, att ha särskilda speciallärare. Då kunde ju vissa barn känna sig utpekade som mindre begåvade. Vips så avskaffades både lågstadielärarna och speciallärarna i lärarreformerna 1985 och 2001.

Svensk skoldebatt handlar mycket om problemen på högstadiet och gymnasiet. Men många av problemen längre upp i skolan skulle undvikas om vi byggde bättre från början. Fem konkreta åtgärder beslutas i år och nästa år när det gäller de första åren i skolan. För det första införs kunskapskrav för årskurs tre i svenska och matematik. För det andra inför vi nationella prov i trean i svenska och matte, för att säkert upptäcka de elever som inte nått målen. För det tredje skall vi återigen utbilda riktiga lågstadielärare med fokus på baskunskaperna de tre första åren i skolan. För det fjärde ska vi utbilda speciallärare som är direkt avsedda för lågstadiet. Det är där huvuddelen av speciallärarna borde finnas, inte på gymnasiets individuella program. För det femte skjuter staten till pengar i ett öronmärkt statsbidrag till lågstadiet, som kallas för läsa-skriva-räkna-satsningen. Kort och gott; vi återupprättar det svenska lågstadiet.

Historiskt var de politiska partierna överens om skolpolitiken. Skolreformerna skulle bidra till ökad jämlikhet. Arbetarklassens barn och allmogens barn skulle få gå i samma sorts skolor med överklassens barn hade fått gå i. Det var skolor som skulle präglas av höga bildningsideal och höga kunskapskrav. Flit, ambition och studiedisciplin skulle prägla arbetet. Det skulle finnas tydliga incitament för förkovran, oavsett föräldrarnas ekonomiska förhållanden och sociala ursprung. Den som var begåvad skulle få gå vidare, även om han eller hon var född i ett fattigt hem. Brist på förväntningar hemifrån skulle mötas med höga krav i skolan. Klassresan skulle uppmuntras.

Men med 68 års vänstervåg förändrades hela perspektivet. I strävan efter jämlikhet slog den politiska pendeln över. I stället för att göra det möjligt för alla att arbeta sig till en studentexamen skulle jämlikhet uppnås genom att studentexamen avskaffades. Betygen skulle tas bort, eftersom betygen synliggjorde att alla inte lärt sig lika mycket. Synsättet begränsades inte till skolans område. Ständiga låglönesatsningar och marginalskattehöjningar ledde till att studier till sist inte skulle löna sig. Samhället blev så angeläget att undvika eliter att man systematiskt rensade ut incitamenten till förkovran. Vad man inte förstod var att när man avskaffar formella meriteringssystem så skapas det nya eliter, nämligen de som förstår de informella koderna eller de som anammar det synsätt som är politiskt korrekt. Problemet för förespråkarna av den kravlösa skolpolitiken är nu att den har lett till sjunkande resultat. Och den har alls inte åstadkommit ökad jämlikhet och social utjämning, vilket förmodligen var visionen.

Nu inför vi nya läroplaner med tydliga kunskapskrav i årskurs tre, sex och nio och på gymnasiets ämneskurser. Nationella prov kollar att kraven uppnåtts, och en statlig skolinspektion ska i sin tur kolla att prov och betyg sätts på rätt grunder. Studentexamen återinförs. Riktiga betyg kommer att införas från årskurs sex. Hur många skulle vilja att den medicinska diagnosen före en operation utfördes av en obehörig läkare? Jag menar att vi inte är rimligt att betyg i skolan sätts av personer utan lärarutbildning. Det är ett problem att betygssättningen i svenska skolor inte är likvärdig. I den nya skollagen kommer det att krävas, av både friskolor och kommuner, att endast behöriga lärare får sätta betyg. På låg- och mellanstadiet blir det i stället för betyg, obligatoriskt med skriftliga omdömen. Det är inte riktiga betyg, men de ska ange om eleven nått målen eller inte. Exakt hur dessa utformas bestäms av varje skola, men de ska innehålla information om hur det går för eleverna i de olika skolämnena.

Eftersom de skriftliga omdömena är omdiskuterade vill jag säga att jag tror att detta är en viktig reform. Lärarna på låg- och mellanstadiet måste ordentligt tänka igenom samma saker som en högstadie- och gymnasielärare måste tänka igenom vid betygssättning; nämligen hur varje elev ligger till i förhållande till målen i varje ämne. Det tvingar låg- och mellanstadieskolor att sätta elevernas resultat på pränt och redovisa dessa för föräldrarna. Men räcker det då inte med muntliga utvecklingssamtal, frågar någon. Måste vi ha betyg och skriftliga omdömen? Utvecklingssamtal är bra, men inte tillräckliga. Vi har väl alla deltagit i utvecklingssamtal i olika egenskaper; som anställda eller som chefer. Den som ska säga något obehagligt, har en tendens att linda in detta. Den som skall lyssna på något obehagligt har en tendens att lyssna med lite bomull i öronen. Det är därför som riktiga betyg och skriftlig information om elevernas resultat är viktiga. De ger en tydlig redovisning av hur eleven ligger till. De resultaten är en bra grund att stå på i utvecklingssamtalet.

En skolelev tillfrågades i TV4 häromdagen om hon tyckte att det vore bra om politikerna kom överens om skolpolitiken. Hennes svar sammanfattar även min hållning och var ungefär: "Ja, om de kommer överens om något som är bra, så vore det bra. Men kommer de överens om något dåligt, så är det inte bra." Precis så är det ju. Hade inte några av oss brutit enigheten i svensk utbildningspolitik för 10-12 år sedan och börjat agitera för en omläggning, så hade dagens skolpolitiska reformer inte ägt rum. Det hade möjligen blivit mer stabilt och mindre debatt, men hade det varit bättre? De båda lärarfacken, som efterfrågar mer enighet från partierna, är själva inbördes mer oeniga än på länge. Inte för att ni tycker oenighet är bra, men för att ni uppriktigt tror på olika idéer för framtiden. Låt mig vara tydlig; jag är beredd att lyssna på alla kloka synpunkter från den politiska oppositionen. Men jag inte beredd att kompromissa bort huvudinriktningen för den nya svenska utbildningspolitiken. Jag tar ansvar för en skolpolitik för att lösa problemen i svensk skola. Jag tänker inte genomföra en skolpolitik som är nästan likadan som den som har skapat problemen.

I svensk utbildningspolitik har det under många årtionden odlats en märklig myt, nämligen att de pedagogiska processerna skulle vara viktigare än ämneskunskapsresultaten. Denna myt har lett till att utrymmet för ämneskunskaper i lärarutbildningen har krympts och till att utvärderingar av elevernas kunskapsresultat i form av betyg, prov och skriftliga omdömen har minskat kraftigt till skillnad mot förr. Denna inställning har också inneburit att ämneskonferenser under ledning av en huvudlärare, har ersatts med sammanträden i arbetslaget. Fokus förskjuts då från ämneskunskaper till elevernas sociala utveckling. Min bedömning är att denna skolideologiska förskjutning har varit mycket skadlig för utvecklingen i svensk skola. Den har bidragit till de lägre resultat vi idag ser. Nu skiftar vi fokus. Ämneskunskaper kommer återigen att bli viktigare i den nya lärarutbildningen som planeras. Reglerna för behörighet ska gälla även att man undervisar i rätt ämnen. Jag bestämmer ju inte över exakt vilka möten ni har på era skolor; men jag skulle bli glad om vi får se fler ämneskonferenser och mindre av andra möten i framtiden.

- Jag var väldigt skoltrött, men här är jag alltid före sju på morgonen. Nästa vecka ska jag och lägga textilmatta i en 600 kvadratmeter stor våning på Sheraton, men jag lägger annars mest trägolv. Detta säger Fredrik Lundin, som är 17 år gammal. Han är lärling på företaget Linoleumkompaniet och arbetar där tre dagar i veckan. De andra två dagarna läser han teoretiska ämnen i skolan. Men Fredrik är ett undantag. Han ingår i ett försöksprojekt med lärlingsutbildningar i Stockholms kommun. När Sverige genomförde den stora gymnasiereformen i början av nittiotalet var utgångspunkten att alla ungdomar ska tvingas läsa in teoretisk högskolebehörighet. Sverige är det enda landet på hela jordklotet där man bestämt att hela befolkningen ska bli universitetskompetent. Men verkligheten är en annan; alla ungdomar vill inte bli akademiker; alla ungdomar kan inte bli akademiker och samhället fungerar inte om alla är akademiker. Reformen har skapat avhopp och utslagning, i stället för jämlikhet.

Nu återuppvärderar vi yrkesutbildningar; yrkesämnena kommer att få ta mer plats på gymnasiets yrkesprogram, de allmänteoretiska ämnena något mindre. Vi höjer kraven i yrkesämnena. De som beskriver detta som en kravsänkning har enligt min mening en nedvärderande syn på yrkeskunskaper. Vi inför också lärlingsutbildningar, med början redan efter sommarlovet i år. Den som väljer ett yrkesprogram ska alltid ha rätt att läsa in högskolebehörighet, både på själva yrkesprogrammet men även en laglig rätt att senare läsa in dessa ämnen på komvux. I det nya gymnasiet kommer de teoretiska kraven att öka på de studieförberedande utbildningarna. De yrkesmässiga kraven kommer att öka på yrkesutbildningarna. Men den tiden är nu förbi när man ansåg att jämlikhet skulle skapas genom att teoretiska utbildningar och yrkesutbildningar skulle bli kopior av varandra.

Är han inte lite för hård? Kan verkligen han som talar om krav och studiedisciplin i skolan ha ett socialt engagemang? Jag är född i ett textilarbetarhem. Mina föräldrar hade sju års folkskola. Jag är den förste i hela min släkt som gått längre i skolan än vad man måste. I mitt hem fanns inget bibliotek. Jag hade inte stått här idag utan en skola med höga ambitioner och lärare med höga krav. En skolpolitik där krav och studiedisciplin är viktiga inslag bygger just på ett starkt socialt engagemang. Skolan ska ha höga förväntningar på dem som inte har några förväntningar på sig själva. Den kravlösa skolpolitiken är grymmast mot de som behöver skolan mest.

Men skolans uppgift är inte bara att förmedla kunskaper. Varje ny generation av ungdomar måste också vinnas för de centrala värderingar som bygger upp vår samhällsmodell; demokrati, humanism och att visa respekt och solidaritet med sina medmänniskor. Då duger det inte att bara kunna zappa, surfa och messa. I ett tryggt liv och i ett civiliserat samhälle måste vi människor ha kulturella förankringar. En av de viktigaste uppgifterna i skoldebatten är att hävda bildningsperspektivet. Skolan finns för att överföra vårt gemensamma bildningsarv till den uppväxande generationen. Skolan är helt enkelt vår viktigaste kulturinstitution. Lärarkåren är Sveriges i särklass viktigaste kulturarbetarkår.

När jag var liten grabb satte min mamma upp en sparbössa på köksbordet. Den var av papper och lilafärgad. Den var utgiven av Lutherhjälpen och mamma sade att man skulle stoppa 25-öringar i den för att hjälpa svältande barn i Indien. Numera är vi imponerade av Indiens utveckling. De utexaminerar 200 000 civilingenjörer varje år. 200 000! Det var ju därför vi samlade in 25-öringarna, vi ville att de skulle få det bättre. Men nu möter oss Indien men nya utmaningar. Hur ska vi klara konkurrensen från dessa länder? De satsar stenhårt på utbildning och kunskap och på att höja resultaten. Låt mig vara tydlig på en punkt; Jag vill att Sverige på 2000-talet ska vara en av världens mest framgångsrika nationer, precis som vi tidvis var under 1900-talet. Då duger det inte att resultaten i svensk skola sjunker. Vi måste bryta den utvecklingen. En av mina företrädare som skolminister brukade säga att bara vi får en ny generation lärare så kommer skolan att fungera, för de gamla lärarna följer inte direktiven som skickas ut från utbildningsdepartementet. Tvärtom, skulle jag säga, så fungerar svensk skola på grund av att vi har erfarna lärare som många gånger har struntat i de flummigaste direktiven från utbildningsdepartementet. Ni kanske tror att det är kungen, statsministern eller jag som har Sveriges viktigaste jobb. Så är det inte. Det är ni, Sveriges lärare, som har de viktigaste jobben för vår framtid. Tack för att ni har lyssnat.


Källa: Beska droppar (medlem)