En kulturkänga åt vänster....

Ursprungsartikel:
http://sannarayman.blogspot.com/2009/02/en-kulturkanga-at-vanster.html


Men det var väl då själva den. Nu får det tamejbakifrån vara nog!
I går skrev Åsa Linderborg om Kulturutredningen. Det är uppenbart att hon, liksom jag, inte har hunnit läsa hela. Analysen verkar snarare bygga på vad hon vill att utredningen ska vara än var den är. Det framstår som fullt tänkbart att Linderborgs sansade och eftertänksamma rubrik Ett skott i hjärtat sattes redan nån gång 2007, kanske rentav innan utredningen hade tillsatts.

Svenskans ledarsida får vara med på ett hörn. Det får vi, som kollegan konstaterade, vara rätt mycket nuförtiden. Det skaver visst att SvD:s ledarsida har deltagit i kulturdebatten. På något annat sätt kan man inte tolka den ilska med vilken vi ständigt omnämns som någon sorts hot mot allt vad kultur heter. I senaste numret av SSU-tidskriften Tvärdrag lyckas vi kvala i hela två texter. Så upprörande är det när högern blandar sig i debatten och framför kritik.
(Speaking of which. Nej, Stina Oscarsson, vi har inte länkat till bloggar som vill skicka dig till Nordkorea. De har länkat till oss och syns i det som populärt kallas Twinglyruta. Twingly är en integrerad del av nätdebatten, vars dynamik du har varit förskräckande ointresserad att förstå, använda eller delta i, vilket jag redan har påtalat, men betvivlar att du har läst.)

Nåväl. Åsa Linderborg meddelar att högern när ett svårt hat mot kultur. Förutom ledarsidan förkroppsligas detta hat av "Timbrohögern", som även hatar staten och som enligt Linderborg "jublar" över Kulturutredningen.

Öh, nej, inte alls. Jag känner delar av "Timbrohögern". Det är trevligt folk. Men, jublar gör de rakt inte. De tycker att det här är en jättetråkig utredning. Socialistisk rentav. Många av dem är nämligen av åsikten att ingen kulturpolitik ska finnas. Eller att folket ska styra den mer direkt. Den åsikten är inte min och inte Svenskans ledarsidas. Inte heller är det en åsikt som särskilt många i politiska högern utanför Timbro delar. Det vet förstås Åsa Linderborg, men det struntar hon blankt i. Hennes text handlar ju inte om Kulturutredningen eller om kulturpolitik. Den handlar, som alltid, om hööögern. En höger som:

"ser på kulturarbetare som onyttiga, snobbiga kufar. Medveten om att kulturellt kapital inte är något som kan köpas för pengar, känner den sig helt enkelt utanför och därmed hotad."

Vilket kvalificerat skitsnack. Att det råder olika syn på vad som är en bättre kulturpolitik och vad som ger kulturen och konsterna större möjligheter och frihet är sin sak, men det borde vi kunna diskutera utan att lägga ord i varandras munnar och åsikter i varandras hjärtan och hjärnor. JA, jag är höger, men NEJ, jag hatar inte kultur. Om så vore hade jag inte utbildat mig till och sedan ägnat åratal åt att kulturarbeta inom scenkonsten. Jag betackar mig, Åsa Linderborg, för din propaganda om mitt kulturhat. Det är oförskämt.

"Det är en i sammanhanget tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. När Svenska Dagbladets ledarsida skjuter in sig mot kulturen är huvudargumentet att man inte ska skattefinansiera kommunister. Riktigare är att säga att kulturen är det enda den sargade vänstern har kvar - varför den konfrontativa högern nu ger sig på även den sektorn."

Nu måste jag få fråga. Sedan när är detta ett huvudargument från SvD:s ledarsida? Varifrån har du fått det? Ge gärna en hänvisning till aktuell text så ska jag säkert kunna förklara den för dig. Jag tror bestämt att du blandar ihop argumentation med poäng.

Så här är det, Åsa Linderborg. Inget politikområde ska vara ett reservat för ett särskilt block eller en särskild ideologi. Det är jag övertygad om att du också förstår - eller åtminstone kan acceptera i demokratins namn. Jag skulle aldrig driva en så korkat och banalt kulturpolitiskt motto som "Förvägra kommunister bidrag!" Det är irrelevant vad en konstnär har för politisk åskådning och kulturpolitiken kan inte heller avkräva konsterna att vara apolitiska eller ideologiskt blanka.

Däremot är det förstås så, och jag antar att det är det du menar när du säger att kulturen är det "enda" vänstern har kvar, att den svenska kultursfären är övervägande vänster. Eller åtminstone tror den sig vara det.
Det kan vi såklart bråka om och försöka puffa i olika riktningar bäst vi vill du och jag, som ideologiskt öppna ledarskribenter. Men det är något annat än att diskutera en utredning eller ett politikområde.

Linderborg gör också ett nummer av att utredningen arbetat under direktiven ekonomiskt status quo, det vill säga förslagen ska inte i sig kräva en högre andel av statsbudgeten än vad som är nuvarande kulturbudget. Detta anses bevisa ett stort ointresse för kulturen. Jag skulle snarare säga att det innebär att man velat göra ett realistiskt arbete. Det vore inte vettigt att ge en utredning direktiven att kraftigt möblera om i statsbudgeten så som den sett ut i många decennier. Det rimligaste är att rita på befintliga förhållanden och att därutöver önska sig olika tillskott, vilket utredningen också gör. Det talas om beskattningen av konstnärernas traktamenten, om behovet att lösa pensionsfrågan, om behovet att ersätta Framtidens kultur. Ett antal nya utredningar i olika frågor som skulle kunna innebära nya pengar till kulturen uppmuntras. Men allt kan inte rymmas, kulturutredningen ritar upp ramarna. Den kan inte också förändra hela skattelagstiftningen.
Vilket leder oss till sponsringen som Linderborg kommenterar med följande:

"Det är omöjligt att av princip vara emot all sponsring, men kulturen ska inte vara beroende av sponsring."

Just det. Det är därför vi har en kulturpolitik. Vad vi däremot har mycket lite av är sponsring. Det är därför den frågan överhuvudtaget är intressant, för att lite mer kosing till kulturen vore bra.
Så, såvida Linderborg inte hittar ett bekvämt kryphål som gör det möjligt för henne att vara emot all sponsring av princip kanske hon kan vara okej med att vi testar det? Litegrann bara?

Vidare konstateras det att:
"Kulturpolitiken blir näringspolitik. I linje med det ligger att konstnären ska 'stimuleras' som småföretagare och därigenom bli lojal med det samhällssystem som det borde vara en förbannad skyldighet att tolka och kritisera".

Se där, ett dekret om konstnärens skyldigheter, direkt från Aftonbladet! Nu får du bestämma dig hur du vill ha det. ÄR kulturen "det enda den sargade vänstern har kvar" eller inte? I så fall borde du redan nu vara rejält förgrymmad över att kulturen inte fullgör sina ideologiska plikter mot dig. Majoriteten av kulturskaparna är ju redan företagare.
Jag håller i och för sig med om att det inte finns något självändamål i att öka andelen företagare i kultursfären. Däremot finns det all anledning i världen att stötta befintliga med enklare regler och bättre undervisning på de konstnärliga utbildningarna.
Förresten tror jag att din farhåga om lojalisering med systemet är något överdriven. Jag känner gott om kulturskapare som driver företag och som är alldeles förträffliga på att kritisera marknaden, högern och samhället ändå. Jag håller långtifrån alltid med dem, förstås, men det är ju inte poängen här - eller hur?

Kort sagt. Lika lite som jag tänker vägra kommunister kulturstöd har Åsa Linderborg någon rätt att uppdra konsten vad den ska tolka och kritisera. Däremot skulle det vara intressant att höra lite mer om hennes åsikter om kulturpolitik någon gång.


Källa: Sanna Rayman (gästinlägg)