"Hatbrottslagar" ett debatthinder

Ursprungsartikel:
http://vastarvast.blogspot.com/2009/01/hatbrottslagar-ett-debatthinder.html


Typiskt för en diktatur är att medborgarna inte kan kritisera maktutövningen utan att riskera jobb och till och med åtal.

Numera är detta även en verklighet för alla medborgare i samhällen med lagar som förbjuder talade eller skrivna yttranden som kan anses uttrycka "missaktning" för någon på grund av dennes "övertygelse"(även nationalsocialism?) eller religion (scientologi? katolicism?) eller etniska tillhörighet, med mera.

Dock är vita européer inte skyddade från sådana yttranden. Eller kristna. Trots att antidiskrimineringslagar har som syfte att inskärpa i det allmänna medvetandet, att ingen medborgare bör behandlas sämre eller bättre på grund av sin övertygelse, religion, etnicitet, genus eller sexuella läggning.

Uppenbarligen har lagstiftarna (dvs. politikerna) svårt att leva som de lär. Ursäkterna för det är synnerligen klena och kränkande för hela grupper. Kvotering av kvinnor är ett exempel.

Indirekt säger det att kvinnor inte kan, inte ens när alla formella hinder för dem avskaffats, tävla med män på lika villkor. Detta bortförklarar så kallade feminister med att kvinnor ändå diskrimineras på grund av svårupptäckta, dolda manliga strukturer, så kallad "strukturell diskriminering". I mina öron låter det lika krystat som empati-kvot (EQ) eller "lokalvårdare".

George Orwell i sin för varje seriös medborgare obligatoriska essä "Politics and the English language":

The whole tendency of modern prose is away from concreteness [. . .]

A scrupulous writer, in every sentence that he writes, will ask himself at least four questions, thus: What am I trying to say? What words will express it? What image or idiom will make it clearer? Is this image fresh enough to have an effect? And he will probably ask himself two more: Could I put it more shortly? Have I said anything that is avoidably ugly? [. . .]

In our time it is broadly true that political writing is bad writing. Where it is not true, it will generally be found that the writer is some kind of rebel, expressing his private opinions and not a 'party line'. Orthodoxy, of whatever colour, seems to demand a lifeless, imitative style. The political dialects to be found in pamphlets, leading articles, manifestos, White papers and the speeches of undersecretaries do, of course, vary from party to party, but they are all alike in that one almost never finds in them a fresh, vivid, homemade turn of speech. When one watches some tired hack on the platform mechanically repeating the familiar phrases — bestial, atrocities, iron heel, bloodstained tyranny, free peoples of the world, stand shoulder to shoulder — one often has a curious feeling that one is not watching a live human being but some kind of dummy: a feeling which suddenly becomes stronger at moments when the light catches the speaker's spectacles and turns them into blank discs which seem to have no eyes behind them. And this is not altogether fanciful. A speaker who uses that kind of phraseology has gone some distance toward turning himself into a machine. The appropriate noises are coming out of his larynx, but his brain is not involved, as it would be if he were choosing his words for himself. If the speech he is making is one that he is accustomed to make over and over again, he may be almost unconscious of what he is saying, as one is when one utters the responses in church. And this reduced state of consciousness, if not indispensable, is at any rate favourable to political conformity [. . .]

In our time, political speech and writing are largely the defence of the indefensible. Things like the continuance of British rule in India, the Russian purges and deportations, the dropping of the atom bombs on Japan, can indeed be defended, but only by arguments which are too brutal for most people to face, and which do not square with the professed aims of the political parties. Thus political language has to consist largely of euphemism, question-begging and sheer cloudy vagueness. Defenceless villages are bombarded from the air, the inhabitants driven out into the countryside, the cattle machine-gunned, the huts set on fire with incendiary bullets: this is called pacification

.

http://www.orwell.ru/library/essays/politics/english/e_polit

Jfr. nazisternas "slutlösningen på judeproblemet".

* * * * *

Dessa funderingar om språklig korruption och inskränkt yttrandefrihet föranleds av en så vardaglig händelse som ett besök i en kommunal simhall.

Som bekant är kraven på renlighet där extrema.

1) Man skall duscha naken innan man går in i simhallen.

2) Man skall duscha naken innan man går in i bastun. Och dit får man inte gå in i sina badbyxor utan skall ha en handduk om rumpan.

Allt detta motiveras av hygien.

Samma sak med förbudet mot "modet" bland vissa yngre män att bada med kallingar under badbyxorna. Hygienen!

Så vad vore naturligare än att fråga sig hur man hanterar hygienaspekten när muslimska kvinnor har badat i en bassäng med sina kläder?

Och varför har denna fråga aldrig tagits upp i debatten?

Är den tabu? Är man rädd för att skapa ett slags association mellan den sortens badande och bristande hygien?

Finkänsligheten går ibland så långt att man inte ens vill aidstesta asylsökande eller testa dem för TBC.

Orsaken är rädsla för att underblåsa främlingsfientlighet genom att utmåla asylsökande som mer smittsamma än befolkningen i det asylsökande landet.

På grund härav kan vi då och då läsa om barn som smittats på dagis av TBC. Och alla fall rapporteras säkerligen inte. Mörkläggning alltså.

På grund av bristande testning av invandrare har BBC utnämnt London till EU:s TBC-huvudstad. Utan att några svenska massmedier eller myndigheter varnar svenskar för detta!

* * * * *

Vad skulle Orwell sagt om den eufemistiska skrivstilen i citatet inunder?

"I Malmö har romer målat upp en mycket mörk bild av sitt utanförskap i det svenska samhället i rapporten 'Romers situation i Malmö' som gjorts av Malmö stadskontor. Romerna har små chanser att få arbete och bostad och att det finns stora problem med barnens skolgång.

- I Stockholm och Göteborg är det inte lika illa som i Malmö. I Stockholm satsar man på att utbilda romska barnskötare och elevassistenter, och det finns fler aktivister som driver romska frågor, säger Manuel Tan Marti.

Men det ställs inte samma krav på de romska barnen i skolorna som på en 'Svensson', konstaterar han. Barnen efterfrågas inte på samma sätt om de uteblir från skolan. Och man utgår inte ifrån att något hänt barnen utan ser det som 'normalt' att barnen uteblir under en vecka."

DN

När en livstil betingad av en etnisk kultur skapar problem för medlemmar av en etnisk grupp, så är det god ton att inte öka "stigmatiseringen" genom att skylla på kulturen utan då skyller man på "samhället", som i "samhället har svikit de romska barnen", vilket det i och för sig har genom sin överdrivna respekt för en minoritetskultur.

"Finkänsligheten" (dvs. den politiska korrektheten) får katastrofala följder för barn inom diverse minoriteter, vars föräldrar myndigheterna visar större omsorg än barnen.

Dessutom är det djupt stötande att en etniskt svensk förälder kan bli straffad om denne håller barn hemma från skolan, emedan en romsk förälder slipper straff.

Det är samma missriktade "välvilja" som får sociala myndigheter att se mellan fingrarna om en förälder agar sitt barn på grund av utländsk härkomst, men inte om föräldern är svensk.

Eller när man inte påtalar könsstympning av rädsla för att en etnisk minoritet skall dra sig undan kontakt med samhället.

Sedan kommer DN och moraliserar över etniska svenskar som röstar på Sverigedemokraterna i protest mot detta. Som om de hade ett fullgott alternativ till detta dalt.

Erinrar mig vad Dick Erixon skrev om DN:s attityd på denna punkt:

"Dagens Nyheter förolämpar alla svenskar i dagens huvudledare, Där är inte här. Vi utmålas alla som svinaktiga rasister. Skälet? 16-åringen som sparkades ihjäl på Kungsholmen förra hösten blev uppmärksammad, men en 23-åring som skars till döds i Husby för några veckor sedan blev det inte."


Källa: Väst är bäst (gästinlägg)