Sina pass har alla dessa personer antingen förstört, tappat bort, gett till en smugglare (som om det skulle ha behövts en smugglare, för en person som fått en svensk visering inklistrad i sitt eget pass!) eller också har de skickat passen tillbaka till Iran.

En migga skriver nedan med utgångspunkt ur inlägget  "Enligt en källa på Migrationsverket anses hon skriva initierat om frågor som verkets anställda inte själva får yttra sig i."

Det är självklart att vi som jobbar med asyl insåg vad viseringfriheten för Serbien skulle bära med sig. Men när Migrationsverkets generaldirektörs vision ser ut så här:

Migrationsverkets vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter

och kring den får vi miggor inte uttrycka våra farhågor högt. Men lite lågmälda grubblerier och antydningar kring kaffebordet blir det ändå. ”Visionen” har också ändrat viseringspraxisen gentemot Iran. Förut fick en sökande som saknade nära släktingar i Sverige, eller som var ung och utan kärnfamilj i Iran, alltid avslag på sin visumansökan till Sverige eftersom avhoppsrisken var så stor. Man ville inte öka antalet iranska asylsökande utan skäl som dessutom ”förstört” sina pass här i Sverige.

Men i ”Visionens” optimistiska anda får nu så gott som varenda person från Iran visering till Sverige, vi behöver ju turister! Och avhoppen står som spön i backen.  Viseringspersonerna söker asyl, de anger oftast inga skäl för asyl eller skydd utan hänvisar till det allmänna förtrycket i Iran. I början hör vi ofta fantasifulla historier om hur de deltagit i olika demonstrationer, varit medlemmar i topphemliga politiska grupperingar etc. Inte sällan hör vi också från kvinnliga sökande att de faktiskt är dömda till stening. Sina pass har alla dessa personer antingen ”förstört”, ”tappat bort”, ”gett till en smugglare” (som om det skulle ha behövts en smugglare, för en person som fått en svensk visering inklistrad i sitt eget pass!) eller också har de skickat passen tillbaka till Iran. När det gäller det sista har jag frågat: ”Varför?” Svaret har alltid varit: ”För att ni inte kan utvisa mig om jag saknar pass. Iran tar inte emot mig om jag saknar pass”. Pilutta mig, som Madicken skulle säga!”

Någon människovän från en organisation för samtliga asylsökande i Sverige skulle nu kunna säga till mig: ”Fy skäms. Förstår du inte att det inte råder demokrati i Iran? Förstår du inte att en kvinna kan dömas om hon begår äktenskapsbrott, att en kvinna måste bära slöja i Iran. Bara det senaste är skäl nog!” Ja, jag vet hur det är i Iran. Men av någon anledning har de flesta kämparna stannat kvar där, de skulle knappast ens få utresetillstånd. Men slöjan då? Nja, jag kan räkna upp ett antal länder där kvinnorna knappast får lämna hemmet, ens med slöja på. Konstigt nog får vi inga asylsökande från dessa länder… Exempelvis Saudiarabien. Eller Jordanien. Eller Jemen. Det krävs individuella, inte generella, skäl för att få asyl.

Med tanke på vår generaldirektörs ”Vision” och den troligen kommande viseringsfriheten för Bosnien och Ryssland så har  jag i alla fall jobb i all framtid, också efter pensioneringen. Till och med när jag är död kommer jag att ha ärenden kvar. Vi kommer också att rekrytera massor av personal, vilket i och för sig är i enlighet med ”arbetslinjen”.

Ursprungsartikel
Källa: Merith Wager (importerat inlägg)