”"Kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning saknar betydelse – vi vet att mångfald berikar”, stod det i en platsannons. Marielouise Samuelsson på Sydsvenskan noterade självmotsägelsen i denna kolumn i Sydsvenskan. Ifall mångfald berikar så saknar ju de uppräknade egenskaperna inte alls betydelse! För övrigt kan man fråga sig varför det uppenbarligen inte berikar en arbetsplats med olika åldrar. Ålder har inte lyckats kvala in sig på den långa listan på egenskaper som numera måste mätas och registreras och helst kvoteras för att det ska bli ”rättvist”.
Samuelsson kåserar också över hur det kommer sig att just 40 procent blivit en magisk siffra. Om 40 procent är kvinnor (i sällsynta fall 40 procent män) så råder jämställdhet har etablissemanget bestämt. Inte 35 procent, inte 45 procent. Till och med inom brandmansyrket är siffran 40 procent helig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har målsättningen att 40 procent av personalen inom brandförsvaret ska vara kvinnor! För att uppnå det är de beredda att sänka de fysiska kraven, eftersom ”myndigheten måste spegla samhället” som myndighetschefen uttrycker sig.
På ren svenska: Vad är det för dravel. Varför måste brandkåren spegla samhället? Det viktiga är väl att brandmännen är bra på att släcka bränder och bära ut medvetslösa personer ur brinnande hus. Och för det behövs rejäl fysisk styrka. Detta grundläggande faktum kan inga genusproffs i världen ändra på. Självklart ska kvinnor kunna vara brandmän (nåja, brandkvinnor), men inte till priset av sänkta fysiska krav.
Nu har rättvise- och kvoteringstänket gått så långt att till och med rullstolsbundna ska kunna bli poliser. Åtminstone har rektorn för Polishögskolan reflekterat i de termerna, enligt Marielouise Samuelsson. Var ska det sluta?
Även Pelle Billing bloggar om denna sak, här.
Ursprungsartikel
Källa: GenusNytt (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar